Tog mig en liten promenad upp till en ödegård som min farbror äger för att fota mina nystickade sockor. Jo det är så att jag stickar rätt så mycket i dessa tider. Till ett stort lidande, måste jag dock erkänna, för mycket annat i hemmet som hamnar på efter slänten. Det är i vilket fall väldigt, vad ska jag säga, givande att låta händerna få arbeta medan kroppen sitter stilla. Att få se något växa fram, att få arbeta med något, låta de vackra garntrådarna snurras samman och bli till något vackert och användbart. Då känns det inte längre lika uselt att inte ha orken till att fixa allt det där andra.
Det var en väldigt vacker dag att få vara ute och fota. Tycker dessutom mycket om gamla vackra gårdar likt denna. Vemodigt och vackert på samma gång.
