Skäms nästan över vilka innesittardagar jag har nu mera. Det blir bara liksom så att jag fastnar i att inte orka eller kunna börja med någonting. När jag får farten gör jag det jag håller på med i en sådan fart och kommer på mig själv med att andas högt upp i bröstkorgen och pulsen liksom dundrar fram. Hittar ingen bra mellanväg.
Det är frustrerande det här livet med att "komma tillbaka" efter en utmattning. När jag för några år sedan då jag hamnade ordentligt ner i dyn i utmattningsträsket blev jag först heltidssjukskriven. Var sedan tillbaka igen på min ordinarie arbetstid på bara någon månad. Trappade såklart upp först några steg i taget, men nu när jag ser tillbaka på det gick det alldeles för snabbt. Jag hade laddat upp batteriet till en viss gräns, men inte mer än bara några procent, vilket gjorde att jag väldigt fort blev urladdad om och om igen.
Vilade, kände mig laddad med energi, arbetar, urladdad, vilar, uppladdad.....
Det var ju så här det skulle vara, man ska arbeta, det är det jag upplever att kravet är från "samhället". Nu när jag pratar med läkare, kurator och andra som arbetar på psykiatrin och ADHD kliniken får jag istället höra att det kommer att ta tid. Tid av vila, återhämtning, stöd och hjälp i att hitta de rätta hjälpmedlen för just min utmattning ska läka.
För mig var det läkande bara av att få höra det.
Ja det är ruskigt frustrerande att det ska behöva ta en sådan faslig tid, men det var viktigt för mig att få den vetskapen att vila i.
Det kommer att ta tid.
Med den vetskapen kan jag ge mig själv tid. Inte rusa fram direkt jag känner att NU nu mår jag som vanligt igen, nu kan jag återgå till det vanliga. Att inte tillåta mig att krascha och må så dåligt som det känns inuti. Nej jag försöker istället låta mig själv få må dåligt, vila då jag måste få vila och söka hjälp och ta emot den då den kommer.
Frustrerande och skönt på samma gång.
I min vilotid sitter jag mycket och stickar. Har flera projekt på gång samtidigt och dessa finurliga sockor är ett av dem. Helknasiga och färggranna, precis som ett par "vårsockor" bör vara.
Den gröna fåtöljen där, den är min.
Mitt senaste loppisköp till porslinssamlingen är denna turkosa. Då jag ställde in den i mitt vitrinskåp kändes den så rätt och den lyste verkligen upp i sin färgglada prakt.
Utomhus fortsätter himlen att vräka ner mer och mer snö. Ojojoj sicken snörik vinter. Måste verkligen ta mig iväg för att låna ett par vandrarskidor av min svägerska som jag blivit lovad att få låna för ett bra tag sedan. Har bara inte fått mig till skott att hämta dem. Skidturer i detta vinterland måste ju om något ge psykisk återhämtning och själslig fröjd.
Min make, lik ett snömonster, i färd med snöslungan.
"Mössan" på tornet i rabatten blir bara högre och högre.
Sparkarna når inte över snökanten i sin "parkeringssplats".
Trött och pigg på samma gång, det speglar denna bild av mig rätt så bra tycker jag.
Vinterpynt på bron. Det är kul att fixa med. Finns dock stor risk att alltihop snöar över..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar