Försök till uppladdning

 

Vanliga dagar vandrar förbi. Dagar att läka. Dagar att ladda det inre batteriet. Mitt "batteri" som de senaste åren bara varit som max laddat till en tredjedel. Därav känslan att varje dag vakna upp och känna sig fullt uppladdad för att efter endast några få timmar falla ner på noll. Att varje dag behöva starta om sin hjärna med någon timmas sömn. Dygnet liknar mer ett spädbarns än en vuxen kvinnas. 

Jag orkar inte längre ha det så. 

Nu efter snart två veckors "hemmaliv" kan jag förvåna mig själv med att komma på att jag faktiskt inte sovit en enda stund under dagen. Vaknar, äter frukost samtidigt som jag lyssnar till någon ljudbok och stickar på den grå tröjan som en dag ska kläs av min älskade man. Arbetar i min trädgård, möter min minsta skolflicka vid taxin, äter lunch, är vädret bra fortsätter jag med trädgårdsarbetet eller tar tag i något ostädat hörn inne i huset. Äter mellis då alla tre skolbarnen kommit hem för att sedan börja ordna med middagen. 

Dagar som inte ger någon som helst ökning i kassan, snarare tvärt om, men istället ger det mig energi. Hoppas på att skapa energi som går att lagra för att bygga upp ett mående som går att lite på. Ett hållbart som inte lätt brister. 

En kväll hos min faster med skönt utehäng vid denna underbart fina eldgrunka. 

Ute i trädgården träffade jag en dag på en snopen padda. Under några brädor låg den och tryckte när jag plötsligt ryckte bort dess trygga skydd mot världen utanför. Efter en stunds förvirring tog den några trevande skutt för att hitta någon annan plats att gömma sig på. 

Våra sommarkaninen har fått flytta tillbaka till sitt "riktiga" hem och jag och storebror passade på att gosa med några andra små kaninungar efter att vi sagt hejdå till våra. Hur söt kan man bli? Önskar mig många fler av sådana gosiga stunder i dessa läkande tider.