Mitt livs kall

Då jag var 15 år och funderade på vad jag ville arbeta med då jag skulle bli stor kunde jag inte riktigt komma fram till vad jag ville. En sak var då säker, sist på listan var absolut att jobba inom äldreomsorgen. Det var säkert ett trevligt jobb, men det var inget för mig.
I gymnasiet kändes det viktigt att hitta mig ett sommarjobb för att tjäna i hop sig lite egna pengar och i tvåan provade jag på att jobba på ett demensboende. Oj vad jag tyckte att det var roligt, tungt ja, men de gamla tanterna och farbröderna jag fick jobba för gav mig så mycket att allt det tunga var helt klart värt.

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra så jag provade på att arbeta som kamratstödjare (typ) på en högstadieskola i ett år. Efter det började jag jobba inom hemtjänsten, i brist på annat lixom. Personligen mådde jag inte helt underbart under den tiden, men jobbet trivdes jag väldigt bra med och fick min första helårsvikariat.
Älskade att få umgås med dessa äldre människor. Tänk så många livsöden det finns i gamla människor. De har så mycket att berätta. Det är lätt att man bara ser en gammal mans eller kvinnas ansikte, men bakom detta gamla ansikte finns en 10 åring, en 25 åring, 45 åring... En människa som en gång satt sina små nakna barnfötter mot grönt gräs, en människa som varit nykär, sviken, sårad, älskad, mött motgång och medgång.

Det låter kanske lite tokigt, men jag som 20 åring fick många nya nära vänner som var allt i från 60 till 80 år äldre än mig under det året i hemtjänsten. Många jag aldrig kommer att glömma. En farbror som bodde ute vid havet blev jag alltid så glad över att få åka till. Han hade bara en titt jag tror att det var en eller två gånger i veckan och det han var den sista på man hade på sitt arbetspass. Jag satt ofta kvar hos honom tills att min arbetstid tagit slut och gick och tog mig ett dopp i havet för att sedan få gå tillbaka till hans sommarstuga där han bjöd på nykokt kaffe.
Under det året fick jag för första gången i mitt liv se döden. Jag satt hos den döende lilla tanten med de två allra tunnaste flätor, höll hennes hand då hon tog sitt sista andetag. Ena sekunden levde hon och nästa var hon död.

Jag fick vara ett ljus för dessa människor och de fick vara ljus för mig.

Av personliga skäl slutade jag i hemtjänsten och flyttade till ett annat ställe, började plugga till undersköterska och fortsatte sedan att jobba inom detta yrke. Trivdes fortfarande så bra med att jobba inom hemtjänsten. MEN då ansvarsområdet bara ökade och ökade, man han aldrig lära känna de äldre utan det kändes mer som att jag bara stressade runt mellan olika lägenhets och husdörrar kändes det inte roligt längre. När "de som bestämmer" bestämde att man inte fick fika längre hos de äldre slutade jag. Inte för att fikat var det viktiga, utan för själv grejen med fikandet. Många äldre levde för den stunden de fick sitta och fika med hemtjänstpersonalen.

Jag tycker att det är så tråkigt att allt jag tyckte så mycket om med att jobba med äldre att allt det börjar man ta bort. Allt ska effektiviseras och det handlar bara om vård, vård och vård på så effektiv tid som möjligt och man glömmer att se människan. Man glömmer att se både människan som ger och den som tar emot hjälp....


Obs. Bilden ovan har jag inte tagit själv.