Tänk så mycket tankar och funderingar det finns i en tvååring. Jag känner mig ibland helt förbluffad över att de har sådana känslor och faktiskt tar åt sig så mycket.
Min lilla 2åring funderar just nu mycket ikring det här med kompisar. Ofta när hon kommer hem från förskolan numera säger hon; "Mamma jag har ingen kompis, ingen vill vara med mig. Jag har bara Elias."
En kväll när Robin skulle lägga henne för kvällen var hon helt otröstlig efter att hon berättat för honom att; "Pappa jag har ingen killkompis, alla killar bara säger prutt till mig. Jag har bara min storebror. Jag vill ha en annan kille som kompis än Elias."
Jag blev helt paff, att min lilla 2åring kan vara så medveten. Helt galet. "Alla killar bara säger prutt till mig", låter ju inte så orimligt att det faktiskt är något som har hänt henne. Men att hon skulle reflektera så mycket kring det och tolka in och känna att det skulle betyda att de inte vill vara hennes kompis. Det gör mig lite fundersam. Visste inte att en 2åring hade sådana djupa tankar. Hur kommer hon då att bli som tonåring?
Hur ska man ställa sig till sådana tankar och funderingar? Det är ju djupa och äkta känslor och jag vill absolut inte såra henne genom att fnissa bort dem. Jag tror visst att hon har andra barn, både killar och tjejer, att leka med på förskolan. Jag har ju själv sett henne med några olika. Men hon hävdar själv bestämt att hon inte har det. Hon känner sig så utanför och ser att storebror har en sådan bra bästa vän på förskolan vilket gör att hon också vill ha det.
Vad skulle du göra? Ta det på allvar eller bara låta saken bero..?
Lyssna. Fundera tillsammans med henne. Uppmuntra henne. Och sen... inte bli allt för bekymrad. Det är trots allt skillnad på en 2-åring och en 4a-åring. Om Elias skulle sagt: "Jag har ingen kompis, ingen vill va med mig" ligger det ju säkerligen mer i orden. Men verkligen, blir också fascinerad över hennes funderingar och tankar och självklart känner det och tänker mer än vi kan förstå
SvaraRaderaStorebror är också en väldigt funderande varelse, som jag tror de flesta barn är, men han har inte varit lika djupgående som lillasyster. Jag hade ingen aning om att tvååringar kunde känna utanförskap, att de inte har någon kompis.
RaderaSer vad andra skrivit o kan nog bara hålla med. Ta på allvar o lyssna hur hon känner men lägg inte ner för mycket energi på det. I barns värld kan något som är väldigt stort en period vara som borta just efter. Hon är i en ålder där man börjar uppfatta kompisar över huvud taget o därför tänker hon nog extra mycket i dessa banor. Är ju bra hon säger hur hon tänker o känner . Sen vet jag att både du o Robin är kloka o kan säkert bemöta dessa tankar/känslor/upplevelser på ett bra sätt med rätt balans av "ta på allvar" o "inte förstora" . Kram
SvaraRaderaKommentarer från fb;
SvaraRaderaLinnéa Holmström; Så fint och intressant inlägg. Instämmer med att lyssna,bolla, ta på allvar men ändå ha lite perspektiv. Kram!
Petra Marksén; Tack Linnéa! Och tack igen, du lyckades på med få ord säga mången vishet!
Linnéa Holmström; Åh, tack! Men menade bara att jag höll med bloggkommentatoren. All ära till henne! Dock är jag glad att jag kunde sammanfatta ngt för en gångs skull. Ha en fin helg och njut av den kommande våren! Kram!
Petra Marksén; Haha, ja ibland kan man förvåna sig själv Tack detsamma! Jag hoppas verkligen att lillen får bli frisk fort och att ni slipper kräkandet! KRAM
Madelen Darmark; Jag tror ni gör helt rätt ni lyssnar. Hon verkar ju väldigt reflekterande. ... ni kan ju fråga henne vad ni tillsammans skulle kunna göra. Hon kanske har förslag, jag tycker man ska ta henne på allvar. Det är äkta känslor! Men prata om det när hon inte är ledsen och trött och om hon inte vill prata så är det inget att älta i då har hon lämnat det bakom sig. ... till nästa gång Kram till lillan
Karin Nyberg; Tack o lov att hon har kloka föräldrar. Kram till er.