Egentligen hade vi ju inte tänkt att åka på Lappis något alls detta år. Meen en sommar utan Lapplandsveckan i Husbonliden är ju inte riktigt en sommar, så det blev att vi for dit ändå, barnen och jag. Det som till största delen gjorde att jag valde att åka dit var på grund av att en av mina bästa vänner Hanna var där med sin man Per och deras två barn. Joel, Hanna och Pers son är en av mina barns bästa vänner. De ses väldigt sällan, kanske bara någon gång per år, men när de väl gör träffas tar det inte ens en sekund så hittar de tillbaka till vänskapen igen.
Robin skulle på en hel helg av diskgolfande, men innan han for hjälpte han mig att packa bilen, tack och lov för det. Jag och barnen skulle sova i tält och tack vare hjälp från snälla vänner fick jag upp vårt tält alldeles intill Hanna och Pers husvagn. Vilka jag sedan utnyttjade starkt med att låna deras bord bland annat där vi åt vår medhavda mat.
Jag och barnen sov alla fyra tillsammans på denna lilla yta. Det var faktiskt riktigt mysigt. MEN mer än en natt vet jag inte riktigt om jag skulle palla. Lite sur blev jag dock över att jag också blev tvungen att gå och lägga mig samtidigt som barnen, som hade väldigt svårt att somna i tältet. Jag hade egentligen velat sitta och surra med min kära vän Hanna långt in på småtimmarna medans barnen snällt skulle sova, men det är smällar man får ta.
Nicke och hans flickor och jag och barnen körde tillsammans upp till Lappis. Det var ett väldigt bra stöd att ha en vän med, när inte Robin fanns på där.
Innan vi åkte hit fick jag höra hur kallt och regnigt det var, så jag packade massor av varma kläder och filtar. Men de dagar som vi var där var det inte kallt alls, snarare tvärt om. Så skönt!
Jag hade med mig våra walkie talkie så barnen kunde springa fritt på hela lappisområdet och jag kunde med lätthet få kontakt med dem. Det gjorde att jag också kunde röra mig fritt och göra det jag ville tillsammans med minstlillan.
Visst är den tjusig denna fina gardin som sitter uppe i fönsterna i matsalen.
Dessa dörrar är också något jag förknippar starkt med Lappis. Det är en korridor lång med bås med toaletter. Ett ständigt slammer i dörrar och vatten som spolas i detta rum. Väggarna är fulla av en massa klotter och många minnen väcks till liv då man läser dem.
På Lappis träffade jag och Robin varandra, vi blev ett par först flera månader senare, men det var här som vi för första gången såg varandra. Dessa minnen som mig för evigt är mig så kär.
Det är en frihetskänsla att gå omkring på Lappisområdet. Att få känna sig helt avslappnad i sin tro på Gud och höra lovsång nästan överallt och lyssna på människor som berättar om honom.
Men jag har också många minnen av ensamhet just på denna plats. Förväntningar som inte gått i uppfyllelse och smärta i hjärtat efter att se och iaktta en människa som man så djupt in i hjärtat är kär i utan att han känner samma känslor tillbaka. Önskar att få komma nära, men att man istället hamnar längre i från. Minne från tonårstiden, en tid som är så underbar och jobbig på samma gång.
Det är inte på en plats helt utan människor man kan känna sig som mest ensam, det är på en plats som kryllar av dem. Minns de år jag var här då Robin jobbade dygnet runt på Lappis. Han fanns hela tiden i närheten, men jag kunde aldrig få ha honom för mig själv och han var ständigt i arbete. Jag var själv med barnen och hade svårt att få ihop dagen med allt jag ville göra.
Dessa dagar i år på denna plats innehöll noll ensamhet eller olycka. Jag kände mig glad hela tiden och njöt av denna plats. Mycket tack vare Nicke, Hanna och Per och en hoper av andra underbara människor jag fick krama och hälsa på. Peder Bengtsson, Helena Gramner, Gunnar och Stina Gunnarsson, Nicke Nyman, Kicki och Olof och min lillsvåger Simon och såå många andra människor som gör mig så glad bara av att få se dem. Känner mig så tacksam!
Efter två dagar packade vi hop vårt pick och pack och drog vidare till denna älskade plats med detta vackra solglitter, men mer om det en annan gång.
