Under november månad har jag inte känt någon adventslängtan. Nu under första advent började det faktiskt krypa fram lite, lite. Jag är ju småtokig i alla olika julpynt och det var riktigt roligt att få gräva fram lite ur de undanstoppade lådorna. Brukar följa vissa "regler" då det kommer till hur jag tar fram, vill inte plocka upp allt i ett svep utan låta julen liksom växa fram mer och mer för var dag som går. Det är så som det är roligast för mig.
Såå länge sedan jag kokade riktig risgrynsgröt och med "riktig" menar jag hemmagjord. Den är ju så vansinnigt mycket godare en den man kan köpa i en sådan där "plastkorv". Varje helg nu fram till jul kokas det en ny stor laddning gröt att ta av under veckan som kommer.
Adventsljusstaken, som i år är denna hornlösa älg, tändes i sedvanlig ordning av far i huset och med hela familjen samlad kringom med gnistrande ögon.
Till och med kisse fanns med oss, men hans ögon tindrade inte mycket kan jag säga ty hans ögon var alltjämt väldigt slutna. Han sov väldigt gott där i mitten av sin familj.
Jag och maken drack vårt morgonkaffe i mina nyköpta julmuggar. Att vi ens har kunnat överleva alla dåtidens jular utan julmuggar är för mig en gåta. Nu behöver vi i alla fall inte oroa oss för framtida jular.
Denna fina ljusstake har jag köpt på Fyndet. Så vackert den pryder sin plats.
Är fortfarande väldigt förälskad i dessa röda kulljusstakar.
Hyacinter måste det finnas i varje hörn.
Den vackraste utav alla julstjärnor måste ju ändå vara denna gamla orangea sort. Nu kan man ju också använda den med gott samvete då glödlamporna inte blir ett dugg varma och då inte riskerar att sätta eld på pappen.
Förom åren har denna vackra fått stå framme året runt, men i år har även den legat nerpackad och först nu kommit fram i ljuset.
Hur kan man inte falla pladask för er sådan liten fulfin tomte som denna? Jag blev helt kär vid första anblicken.
"Årets tomte" är denna fula. Stackarn är ju dessutom inte bara ful, han har ju dessutom förlorat halva sin näsa.
Grisljusstakar och svampljustakar de bästa är.
Nu ni kommer det att glänsa hos familjen i Skogshägna.
I år var det ingen julskyltning som andra år i och med covid19. Den var väldigt nedkrympt, men i liten skala fanns den ändå i vårt lilla samhälle. Butiksfönsterna var pyntade, några stånd fanns väldigt utspridda så att ingen trängsel uppstod. Det var väldigt trevligt att få en liten smak av julskyltning i alla fall.
En julkärve fick följa med mig hem.
La lite från den vid adventsgranen på bron.
Och denna vackra krans som såldes för att samla in pengar till Panzisjukhuset.
Mina vantar råkade visst också få komma med på en bild. De är så vackra. Det är en vän och kollega som har stickat dessa och dessutom sytt ett foder av fleestyg till dem så att de är extra varma och vindtåliga.
Nu kommer det nog att kännas bättre med jullängtan för mig. Då jag tar en sak i taget och inte hastar. Det känns kul och spännande. Det är ju faktiskt så att jag nästan glömt bort alla de där fina grejerna från förra julen. OCH man behöver ju dessutom inte ta fram allt om man inte vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar