Hur kan du tro på en god Gud när det händer så mycket ont i världen?
Jag kan tyvärr inte svara på dessa stora frågor. Jag har själv tvivlat på Guds existens många gånger under mitt liv. Jag kan aldrig veta att Gud finns. Att tro är inte att veta, det är att välja att tro.
"Det finns ingen som tvivlar lika mycket som jag" brukar jag ofta tänka. Jag vill inget hellre än att fullt och helt tro, men jag gräver ofta ner mig i hinkvis med tvivel.
Det känns som att människan är skapt för att tvivla och ifrågasätta. Om man går tillbaka så långt som till Bibelns tid, jag tänker att det borde vara så mycket lättare att tro på den tiden, men det finns absolut inget som säger det. Mose, jag tror att alla kristna som okristna som bor i Sverige har hört talas om Mose då han ledde sitt folk ur Egypten mot det förlovade landet, tänk på alla som följde honom. De fick med sina egna ögon se många under och tecken. Till exempel då Mose med sin stav klöv hela Röda havet och de kunde gå torrskodda igenom. Vad hände med dem då livet åter igen blev svårt och mycket gick dem emot? Jo de tvivlade. Jag upprepar, de hade med sina egna ögon sett detta enorma vatten delat sig framför dem, men kunde ändå inte få en stark och beständig tro.
Jag kan bli så äcklad av vår värld. Det finns så mycket som är skadat, smutsigt och sjukt. Våldtäkter, misshandel, mord, mobbning, utnyttjanden, cancer, drogmissbruk, krig, maktmissbruk.. Listan kan göras enorm på eländen som dagligen sker på jorden. Bara tanken på allt detta kan göra mig kräksjuk.
Hur kan Gud tillåta allt detta?
Det kan verkligen inte jag svara på. Mer än att jag vet att denna värld som en gång skapats till att vara perfekt nu mer är bruten.
MEN när jag går omkring i naturen, ser på mina barn, på min man, min familj, mina vänner. Då kan jag inte annat än att för en stund helt sluta tvivla.
Naturen är så vacker och hänförande. Både då den är stilla och lugn och när den är stormande. Allt som lever i naturen i en helt makalös symbios.
Mina fina små barn. Tänk att de blivit till och legat i MIN mage. Att de formats där till att bli dessa perfekt underbara skapelser.
Glädjen i att dela livet med min familj och mina vänner.
I allt detta ser jag Gud.
Har aldrig tvivlat på Guds existens (eftersom min hjärna anser att brist på Gud är omöjligt!) Däremot tvivlar jag i bland på att han är intresserad av mig och mina bekymmer. Känns skönt att veta att Gud inte har mina mänskliga brister i alla fall:)
SvaraRaderaJag är inte kristen. Jag tror på ödet och såna grejer. Men då man bär på ett barn, genomgår förlossningen och helt plötsligt håller det i sin famn.
SvaraRaderaMitt första barn heter Jonathan, många tror att de är efter min första pojkvän i första klass (weird men) fast egentligen så heter han så för namnets betydelse.
"Jonathan är ett bibliskt och hebreiskt namn som betyder "Herren har givit" eller "Guds gåva". I Bibeln var Jonathan son till kung Saul och vän med kung David."
Andra barnet heter Felicia: "Felicia är ett kvinnonamn som kommer av det latinska ordet felicitas "(stor) lycka"".
Tredje barnet heter Cornelia, de är utvecklat från Cornelius. Men det betyder även Ängel.
Fjärde barnet, Fanny, har många betydelser om man söker på det, men den betydelse som nämns mest är "fri".
Tilltänkta namn att passa dem.
Alla barn är små mirakel, oavsett hur de kommer till - och Mirakel hörs rätt ofta ihop med Jesus och hans Far. Så av någon anledning så tackar jag Gud för mina små mirakel. För det är det mest förståndiga.. på nått sätt. :)