Blodiga knogar

"Himlen är oskyldigt blå, som ögon då barnen är små"
/Ted Gärestad

Min lilla tjej satt i sin gunga, solens strålar kikade fram mellan träden, luften kändes både varm och sval på samma gång och hon skrattade förtjust. Det mesta av hennes ljust blonda hår satt i två små gulliga tofsar och fladdrade fram och tillbaka i vindraget.

Vilken lycka.

Tänk om livet kunde vara som att sitta i en gunga en sommardag i augusti. Lika enkelt, kravlöst, härligt och befriande.
Jag stod där och gav henne fart och kände att jag ville både gråta och skratta på samma gång. Tänk ändå om man kunde ha det lika sorglöst som just denna stund. Alla människor har en gång varit små oskyldiga barn, tänk om de alltid kunde få stanna i det.

För många handlar livet mer om en enda lång strävan. Att streta sig fram med blodiga knogar. Hemskt nog kan livet handla just om att hitta vägar för att över huvud taget kunna överleva.
För många handlar livet om att få rikedom, framgång och pengar. Att på alla möjliga sätt hitta vägar att vinna dessa ting.
Ja, vad är livet? Inte kan det väl ha varit tänkt att det bara ska handla om att födas, äta, sova, arbeta, åldras och sedan dö?

Jag kan bli så tom då jag tänker på min lilla tös som i denna stund är så förtjust i livet. Jag tänker på alla möten med andra människor hon kommer att ha och situationer hon kommer att hamna i. Att hon en dag inte kommer att vara denna oskyldiga lilla tös som just nu bara bekymrar sig över om hennes mor kommer att fortsätta ge henne mer fart till gungan eller ej.