Frost, tårar och lite pynt

Vilken vacker helg! Har försökt att njuta av bara den av den vackra frost och dess vita vyer i helgen. Jag har hört att det lär bli plusgrader och regn till veckan, vilket elände.

Min bästa vän har varit hos oss hela helgen, till hela familjens fröjd. Vi har slöat, pratat, lekt. Min man har haft en kaffedrickarkompis, barnen har sugit sig fast vid Elina så mycket bara kunnat och jag har haft en hjälpande hand och ett stöd.

Livet är inte alltid roligt. Så som solen går upp och ner, kommer också glädje och sorg. Ibland bara måste man få gråta.
Jag har en förmåga att föreställa mig och förvänta mig ditt och datt och när det inte blir som jag hade tänkt, kan hela jag braka samman. Denna gång var det min son som utlöste det då han total vägrade att vara med på vårt familjekort, som jag länge planerat och längtat efter att få ta för att använda till julkort.
Ni vet ju hur barn kan vara. De är ju inte alltid (väldigt sällan förresten) med på att göra på samma sätt som vi vuxna har tänkt och kan ställa sig helt på tvären. Helt normalt.
Ibland, som denna gång, klarar jag bara inte av det. Det gick inte för mig att vara den vuxne förstående som måste backa tillbaka i sina behov.
Jag hoppas ni förstår och inte ser ner på mig.

Vi blev i alla fall vänner igen efter att vi fick gråta ut på varsitt håll och samla oss något. Det är bra att få gå åt varsitt håll ett tag för att sedan kramas och be varandra om förlåt.

 Julgardinerna i vardagsrummet har nu kommit upp. Jag har tagit in lite granris för att få känna dess ljuvliga doft. Dock luktar just dessa ingenting. Vilket är jättekonstigt, för de jag gjorde kransar av, som är klippta från samma gren, luktade massvis. Aja, de är i alla fall vackra.
Bakom glasskålen står barnens adventskalendrar och väntar.

Jag hade tänkt tända vita julgransljus, men då den inte fanns att köpa på vår butik fick jag nöja mig med röda. Det är ju ändå inte så länge kvar till advent.