Jag är som lite förtjust i att ta halvansiktes bilder. Barnen blev så härligt röda på sina kinder och näsor då vi var ute och vandrade på åkern i dag. Burr så kallt. Man har inte riktigt vant sig vid kylan då den kom så plötsligt, men ack så vackert det är ute.
Ville så gärna gå ut en stund för att få lite friskluft, solljus och för att få fota lite gnistrande snö. Barnen ville också följa med.
Förra gången då barnen gick ut, då alldeles själva, smet de genast iväg till grannen. Lillan sa denna gång att nu skulle hon inte smita iväg till Maggan. Det var dock precis det hon hade i sin plan.
När hon var färdigklädd och jag och storebror skulle ta på oss det sista vandrade hon med bestämde steg direkt i väg mot grannen. Vi han ut och stoppade henne. Usch vilket gnäll och vilket gråt. Några minuter här och där vara hon nöjd och glad, men annars bara evigt gråt och gnäll.
Jag ville verkligen njuta av allt det vackra ute och försökte tänkta bort hennes gnäll, men till sist gick det inte mer. Då hon ramlade med flit för artonde gången så slet jag bara tag i henne och släpade henne hem.
Usch, om man ändå var den där ömma modern med hinkvis av tålamod. Tyvärr är det inte fallet för mig..
...Vi blev i alla fall kompisar igen en stund senare efter att vi båda kommit in, kramats, gråtit klart och bett varandra om förlåtelse. Vilken tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar