"Petra, du behöver inte rädda allt porslin du ser" sa min älskade man till mig härom dagen. Det är inte lätt att vara gift med en samlare som älskar allt som är nött och stött. Jag är nämligen hopplöst förälskad i porslin. Mycket av det jag äger har jag köpt i andra hand eller räddat som skulle slängas bort.
Men det går inte att ha hur mycket som helst, jag försöker lära mig det, så jag och min man har gjort en liten utrensning. Jag har bestämt mig för att hittar jag något "nytt" måste jag göra mig av med något jag redan har. Det är viktigt att lära sig att tänka till vid sina köp. Kommer jag att älska denna sak för resten av livet? Är det något som jag behöver? Självrannsakan. Det brottas jag med jämt och ständigt. Att lära mig att älska det jag redan har istället för att leta efter något nytt.
Behöva? Det är ju egentligen sällan vi här i Sverige har behov av nya saker. Mat och tvål till exempel tar ju slut och behöver ständigt fyllas på med. Men hur ofta tar egentligen kläderna vi har slut? Alltså jag menar faller totalt i bitar och inte går att använda något mer. Eller blomkrukor, handväskor, ljusstakar, porslin, filtar osv.
Fast och andra sidan blir jag så pillrigt lycklig av att hitta de där små guldkornen. Att få komma hem med sina små eller stora fynd och ställa dem på olika platser i sitt hem. Att sedan få ta ner dem från hyllan och damma eller att sitta där med sitt morgonkaffe i den fina nya koppen eller äta sitt morgonfil i vackert handmålat porslin. Försöker hitta balansen mellan att fortfarande få göra mina fina fynd och att inte köpa för mycket. Alla har vi våra svagheter, min är allt det vackra fulfina.
Det där att hitta en jämvikt i att vara snäll mot sig själv och att ställa hårda krav på sig själv.
Jag blir också orolig kring hur andra ska tycka och tänka om mitt "skrot". Det fattar jag inte egentligen att man ska hålla på sig att bry sig om vad andra tycker. Just för mig är det viktigt att bry mig om vad min man tycker, men andra som inte bor i vårt hem behöver jag inte ösa så mycket oro kring.
Här är lite av mitt porslin "skrot";
Detta lilla Gröna Anna fat betyder lite extra för mig. Det kom en dag inpackat i en låda i min brevlåda med ett fint vykort intill. Avsändaren är en instagramvän. Så fin gåva.
Kaffe och tekoppar kan man aldrig ha för många av. Hehe. Olika storlekar för olika tillfällen. Något som står på min önskelista är två muggar med storspovar på. Robin har två med fjällräven på och de är så fina och sköna att dricka kaffe ur. Jag skulle aldrig kunna bestämma mig för bara en sorts porslin, därför kör jag med några av olika sorter istället. Sedan är det bara att välja efter humör.
Mina små fina kaffefat som jag brukar ha till ljusfat eller sätta under blomkrukor.
På väggen hänger finporslinet. Porslin är så vackert att titta på tycker jag.
På nedre hyllan står vårt vardagsporslin. En hel hop av udda tallrikar. På övre hyllan står mina Matheus tallrikar som används vid finare tillfällen. Nästan alla de fyrkantiga har jag fått av min bästa vän Elina och jag tycker att de är så fina, alla i olika färger. Hade förut tio av dessa, men två gick i krasch en dag då mitt diskställ gick sönder. Grät en hel del tårar då kan jag säga.
Materialism, trender, "köp det här och köp det där", "denna produkt gör livet lättare för dig", konsumtion. Detta sköljs vi över från alla håll och kanter. Det är svårt att inte spolas med. Kanske skapar jag också en del i det här i min lilla blogg.
MEN jag försöker mer och mer tänka till i mina köp. Unna mig ibland, absolut. Men försöka tänka efter vad jag vill med produkten. Tänka långsiktigt och hållbart. Man kan inte göra annat än att försöka i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar