35

"Vid trettiofem kan man hälsa hem", lyder en fin vers som min käre far sjöng för mig idag. Tänka sig idag blev jag hela 35 år, så sant som det är sagt. Blev ordentligt firad. Först med fika på säng. Minstlillan var väldigt stolt över mackan hon brett till mig med skinkost, ost och skinka. Fick fina teckningar i present av barnen och bersåkoppar av min man. Lyckans ost alltså.

Sedan drack vi kaffe och löste mellodikrysset i köket. En annan present av min familj var att jag skulle få gå på en loppis här i byn som hade öppningsdag för säsongen just idag. Jag skulle få gå så länge jag hade lust och köpa vad jag ville. Tja, nästan i alla fall.
Min faster och jag (det har som blivit en tradition att vi går på denna öppningshelg jag och hon) vandrade dit och rotade runt bland skrot och skatter hela eftermiddagen. Sicken lycka. Det är alltid en utmaning att få alla våra inköp med oss hem sedan. Hihi, vi brukar möta en hel del flin från de vi möter på hemvägen då det liknar ett litet flyttlass som kommer i sakta mak framåt.

Till eftermiddagen hade jag bjudit hem lite gäster på tårta. Sicken fröjd att få ha gården full av människor man tycker om.

Min farbror Nils kom med smaskiga bullar. Vilken tur, jag hade nämligen inte haft någon ingen ork under veckan att baka bullar och hade glömt att köpta färdiga på affären.

Fler ramlade in och mer fat, koppar och bestick fick springas in och hämtas. Ja sicken lyckost jag är alltså som får ha så fina vänner kring om mig.

Sedan började gästerna droppa av hem till sitt och disken barns in och nu sitter jag här i soffan i vårt vardagsrum och känner mig glad och nöjd.