På vår resa genom Sverige stannade vi till en natt hos min morfars lillebror och hans fru som bor i Sörmland. Det var väldigt roligt att få komma hem till dem, det hör ju inte till vanligheterna att vi åker dit lixom. De bor just intill en plats jag ofta besökte om somrarna då jag var barn. Mitt sommarparadis på jorden, Franstorp. Jag har så många lyckliga minnen där i från. Inte gjorde vi egentligen så mycket speciellt, men bara att få vara på en gård med sin familj, mormor, morfar, mostrar och morbröder i en sommaridyll det har gjort ett starkt intryck på mig och jag älskade denna plats. Mitt emellan Franstorp och det hus som min morfars lillebror nu bor i finns denna gård, Hjälmsäter. Här bodde tant Britta och hennes fosterbror Hasse. Hit brukar vi gå och hälsa på när vi bodde i Franstorp. På denna gård bodde också min morfar då han var liten och ett av husen har hans far byggt.
När jag nu i vuxen ålder står och tittar på Hjälsmäter kan jag inte riktigt minnas att huset var så pass stort. Minns det mer som ett litet torp med gård, en underbar körsbärs och äppeträdgård och med en väldigt stor ladugård intill. Entrén på huset har jag totalt noll minnen av alls.
Det jag helt klart har starka minnen av är denna köksingång och det lilla köket. Minns hur jag fick sitta på köksbordet där inne för jag var så rädd för de stora hundarna som de hade. Har också minnen av att jag kikade in i det så kallade finrummet, dit fick man inte gå in, det var bara för finare tillfällen. Det var väl också en anledning till varför jag inte mins huvudentrén, jag gick nämligen aldrig in genom den och fick det säkert inte heller, utan sprang genast till baksidan där köksingången var.
Gården är väldigt nedgången nu mera. Men jag minns den som prydlig och fin. Har minnen av att jag fick följa med tant Britta runt bland djuren på gården. Minst tyvärr inte vad för djur som fanns bakom denna dörr, men när jag tog i handtaget och öppnade dörren kom starka minnen över mig.
När jag var liten fanns här många kor, kvigor, kalvar, tjurar och ungtjurar. Runt omkring på betesmarkerna gick de. Denna sommar hade de faktiskt kommit några kor och kalvar hit. Roligt för barnen att få stanna och titta på.
Tog med mig min familj för att visa dem vägen till Franstorp. Det är en mysig gammal väg med gräs i mitten och med grindar man måste öppna för att ta sig vägen fram.
Där uppe på kullen till vänster ser du Franstorp. Nere till höger var stora betesmarker där kvigor eller ungtjurarna gick.
Att nu få gå på denna plats som betytt så mycket för mig kändes stort, men också väldigt sorgligt.
Av Franstorp finns inte mycket kvar av hur jag minns det. Den stora duscheken är sedan länge fälld, blomrabatten borta, gården ovårdad och stugan i så dåligt skick. Det tog ont att se. Fick prata med den nya ägaren för stugan och de hade planer att rusta upp stället och det var roligt att höra.
Barnen tyckte att det var dyngtråkigt att vandra runt på denna ödegård och tyckte att jag var konstig då jag sprang runt och berättade en massa historier om allt jag gjorde här som barn.
Just denna plats som bilden ovan visar har jag väldigt starka minnen av. Jag hade fått lov att gå och hälsa på tant Britta själv. När jag skulle gå tillbaka öppnade jag som vanligt grinden och stängde den efter mig. Men mitt här på vägen stod en hel massa kor. De bara tittade på mig och tuggade sitt gräs. Direkt en kossa klev av vägen, gick en annan på och jag vågade helt enkelt inte gå nära dem. Så jag stod där jag stod och stirrade på kossorna och de stirrade på mig. Vet inte hur lång tid som gick, men efter en bra stund kom min pappa gående för de började undra vart jag tagit vägen.
Skulle så hemskt gärna vilja resa tillbaka i tiden och ta del av denna plats igen. Ack, tänk om det ändå gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar