Simeon

Det är med en viss tveksamhet som jag går in i denna månad februari. Förvisso är den fylld med många soliga vackra vinterdagar och man känner att varje dag som går blir ljusare och ljusare. Men det är ju oftast så förjordat kallt och träligt i februari. Tack och lov så är det ju den kortaste månaden vi har under året, ibland känns det dock som att man lika gärna kunde hoppa över den.

Hittade en dagbok uppe på vindan när jag och Robin gick igenom lite gamla lådor. Det var den sista dagbok jag skrivit i. Den skrevs under mitt och Robins första år tillsammans så den var lite för "ny" för att jag skulle känna mig helt bekväm med att läsa den. De pinsamheter man skrivit för länge, länge sedan kan man ju känna en viss distans till så att man då istället kan skratta åt sina egna tankar och funderingar man skrev om då.

Så var det som sagt inte med denna bok, nej usch. Jag bläddrade snabbt igenom den till sista sidan.

Det sista jag hade skrivit om i dagboken handlade om en av mina fantastiska vänner, Simeon Öberg. Det gör fortfarande ont att nämna hans namn. Simeon fanns för mig under mina jobbiga stunder i gymnasiet och han var dessutom min största hemliga kärlek. (Det är inget jag all skäms för, så ja jag vågar berätta det även här på nätet..) Den blev i och för sig inte så hemlig, några av mina närmaste vänner berättade jag det för och tillslut även honom själv.

I februari för 8 år sedan dog Simeon, bara 22 år gammal.

Efter att ha suttit och stirrat på den sista raden nu i flera flera minuter måste jag ta och försöka skriva något som avslut på detta blogginlägg, men det finns inget jag kan skriva.....