Livsberättelse

Detta är då jag. Erkänner att jag ser rätt så konstig och tillgjord ut på bilden, men det är trots allt jag ändå. Då man lyssnar på exempelvis sommarpratarna och hör alla olika människors livshistoria börjar man tänka rätt så mycket på sin egen, så här kommer ni att få en del av den.

Stod idag i mitt kök med köksfönstret på vid gavel och rensade blåbär medan jag lyssnade på en av Sveriges största fotomodeller Carolina Winberg. Just då lekte barnen på var sitt håll (!) helt lugnt och stilla och hemmet kändes som en ren fröjd att vistas i.
Medan jag hörde Carolinas berättelse slog det mig att jag egentligen är så väldigt bortskämd. Jag har vi 30 års ålder hittat en livsstil som passar mig. Jag bor i ett hus, som förvisso suger ur en hel del pengar av de vi lyckas arbeta in, men som vi ändå köpt rätt så billigt och som vi faktiskt har en möjlighet att betala av. Jag har den förmånen att faktiskt bara jobba halvtid. Har nära till min familj, vänner, skog och natur. Allt som gör att jag kan må bra.

Och jag mår så bra.
Förut drabbades jag ofta av stora utbrott och ångest attacker, vilka min man ensam fick ta och försöka hjälpa mig ur. Av alla intryck från dagens möten med omvärlden blev jag mycket trött och sov stora delar av min lediga tid. Jag mådde ofta så dåligt och gjorde allt för att inte visa det för andra. Robin blev mitt enda utlopp för min inre ångest. Vilket kanske inte var någon direkt höjdare. En människa kan inte ensam bära en annan människa. Kanske att det fungerar ett tag, men sedan behöver man hjälp från andra.

Vi hittade faktiskt vår väg ut ur eländet. Jag fick diagnosen Aspergers, som gjorde att jag kunde förstå många av mina egna reaktioner. Det tog inte bort dem, men nu kunde jag i alla fall veta vad de delvis berodde på. Flytten från stan, in i ett hus där det inte fanns, som i en lägenhet, människor ovan under och runt omkring en hela tiden gjorde en hel del för måendet.
Att sedan bli mamma gjorde att jag växte flera decimeter som människa. Nu blev jag helt enkelt tvungen att skärpa mig. Vår lille kille var helt beroende av att hans mamma mådde bra så att hon kunde ta hand om honom. Nu upptäckte jag också hur bra jag mådde av att vara hemma, att inte jobba. Jag har mycket att tacka mamma"ledig"heten för.

Ja, det var en liten bit av min livsberättelse. Tänk bakom varje människa ligger det en egen historia.