Under många år har jag tyckt att denna tid om året här uppe i norr är så ful. I södra delarna av Sverige börjar små vårblommor kika upp här och där, det knoppas och markerna torkar upp. Här uppe är det vitt, brunvitt eller svartvitt vart man än tittar. Jag brukar ställa mig i solen, på en asfaltsväg, forma händerna likt en tratt och titta på den torra asfalten genom "tratten" och fantisera att det är sommar och att inte all den fula snön finns runt i kring.
Det är inte det att jag inte tycker om vårvintern, snarare tvärt om. Men när jag ska fota den väljer jag alltid de vinklar där vintern syns som minst och våren mest.
Nu har jag börjat att få upp ögonen för denna tid. Den är faktiskt väldigt vacker.
Jag är särskilt förtjust i de vita kala björkarna mot den vita snön.
Vårt samhälles fina svenska kyrka.
Det drippas och droppas från taken här och där.
Gatorna luktar en blandning av varm asfalt, lera och grus. Överallt finns också tunna lager med is som det bara inte går att låta bli att gå på så det krossas under skorna. Jag kommer nog aldrig att bli riktigt vuxen.
Vägen ner till oss är en salig blandning av grusiga partier, leriga, isiga, snöiga eller slaskiga. Kanske inte den absoluta fröjden att bo vid den grusväg så här års. Men det hör till, så det är fint på sitt lilla sätt.
Granskogen intill vårt hus är lika trolsk som alla andra tider om året.
Vilka vackra iskristaller som bildas här och där.
Så här med ska jag sluta skämmas för denna fortfarande vita tid här i norr. Tiden med blomster kommer i sinom tid den. Bättre att försöka se det fina som finns här och nu istället för att tråna efter det som ligger framför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar