Jag tycker mycket om att köra runt efter grusade vägar. Det finns så mycket fint att se. Vackra gårdar fulla av liv och gårdar som nu står öde och förfaller, men skvallrar om att där en gång någon levt sitt liv och vårdat denna plats.
Förbi susar bilder av vackra sommarsverige. Jag älskar verkligen dessa bilder. Det går inte att se sig mätt på.
Stannar till för att prata med några kalvar som vilar sig i det gröna gräset.
Nyfikna som de är reser de sig sakta upp och kommer närmare för att kolla in dessa tokiga människor som sitter där i en blänkande grå plåtfarkost.
Kör vidare och stannar till på en gård som för alltid kommer att betyda mycket för mig. Inte egentligen själva gården utan människan som förut bodde där.
När jag arbetade i hemtjänsten för många år sedan fick jag åka hem till en liten, söt tant med två väldigt tunna flätor. Jag var först rätt nervös under mina besök hos denna kvinna, för hon kunde vara väldigt bestämt med hur hon ville ha ett och annat. Men min nervositet försvann snart och hon blev en av de jag gladde mig mest av allt att få åka hem till. Älskade att höra henne berätta om hennes liv och på hennes funderingar.
Hon var också den första människa jag sett dö. Jag var bara i arton års ålder och jag har många gånger efter det varit med i människors sista stunder i livet, men detta första påtagliga möta med döden har för alltid satt en prägel på mig. Jag satt bredvid henne där hon låg i sin säng i det hus hon älskat och verkat största delen av sitt liv. Jag såg henne andas, jag såg henne leva, för att sedan inte andas mer. Döden bara fanns där helt odramatiskt och stilla. Det är ett ögonblick som bara inte går att glömma.
Tog några bilder från hennes gård. En gård som de flitigt arbetat med och till punkt och pricka skött. Tänk ändå om jag kunde få gå tillbaka i tiden och besöka denna plats då Svea var ung.
Vi lämnar gården och kör vidare, denna gång till en gård som det är full liv och rörelse på. Där bor att ett arbetande par, deras son, tre hästar, en kanin, några katter och det märks att här finns det arbetsglädje. Varför vi nu är här är för att skotta hästdynga att ta med sig till vår gård för att ge gödsel och jordförbättring till våra planteringar.
Medans jag skottar skit, sitter minstlillan och kollar in grodynglen som simmar runt i en liten bäck. Att titta på grodyngel är nog något man aldrig kan bli less på.
Livet på landet måste ju vara något av det bästa som finns. Men absolut som allra mest på sommaren. Eller hur!?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar