Lyckades skrämma vettet ur både mig själv och ett helt gäng med sjöfåglar då jag liksom ramlade ut ur det täta buskaget kring detta vackra lilla vattenhål. Visste inte att de låg där i vassen och goade. Det var så lugnt och stilla och allt förändrades i ett virrvarr av plask och från hastiga vingslag som i panik försökte fly från det klumpiga konstiga tvåbenta djur som invaderade deras stillsamma tillvaro.
Efter ett varv i luften kring sjön landade de igen på sitt lilla klumpiga plaskande vis och glodde på mig med ett förnärmat förakt i blicken.
Själv vandrade jag klumpigt vidare bort från fåglarna och försökte återfå min glada själskänsla jag hade strax innan.
Att klämma sig fram genom rivande taggiga grenar, klättra över och under fallna träd, snubbla över stenar och stubbar. Allt är värt mödan då man viker undan de sista grenarna och möter allt detta gudomligt vackra. Å, alltså Å. Att denna världens skapelse är så förstummande. Här står denna magiska natur dag ut och dag in och här står jag och vet inte riktigt hur jag ska göra för att fånga allt i mitt sinne.
Höstens färger är magiska.
För att komma sig fram gäller det att ta varje steg försiktigt, försiktigt. Stövelkanten räcker precis ovanför ytan och snopet känner jag hur vatten tränger in kring tårna. Det har blivit ett hål i den ena stöveln. Men jag struntar i det och vandrar vidare. Sockar har jag rena och torra i bilen. Nu vill jag se och njuta av allt det vackra runtomkring.
Vägen till denna lilla sjö är så vackert omringad av fina träd.
Efter att vandrat runt i allt det vackra i naturen är det också skönt att få komma hem igen till sin familj. Påfylld av energi och känner lust till allt som behövs göras här hemma.
Att dessutom få mumsa på tjejernas egengjorda bullar de bakat hos mormor gör inte saken sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar