En kropp, ett liv en unik resa.

Ibland ska det ta en hel massvis med år för en att förstå vissa saker. Som det här med byxor till exempel. Vad som passar och hur de ska sitta för att både kännas och se bra ut.

Jag har alltid ogillat att köpa byxor, för det finns väldigt sällan byxor som för mig passar bra. Min kropp har dessutom varit rätt så formlös innan mina graviditeter skapade lite former. Jag har mest varit platt, krokig och konstigt (enligt mig) proportionerlig. Jag har alltid älskat kläder, men aldrig riktigt klätt mig rätt. Vad nu rätt är vete gudarna. Men jag vet att många av mina vänner mer än en gång liksom undrat vad jag i hela fridens dagar jag klätt mig i. Udda har liksom alltid varit min grej och är väl i och för sig det fortfarande.

En sak som jag dock önskar att jag hade klickat tidigare är tankarna kring min bakdel. Jag har aldrig gillat vad som skapats åt mig till för konstig kropp. Har velat förminska det som jag tyckt varit för stort eller gömt mig i förstora plagg för att dölja det som varit för litet. Modet när jag gick i gymnasiet på byxor var att de skulle vara så lågt skurna som det bara gick. Höftbenen och översta delen av troskanten skulle gärna visas. Kan nu inte riktigt förstå det sköna i att ha sådana byxor. Men det där med att plagg ska sitta skönt är väl inte något som direkt är av hög prioritet i ungdomens tider.
Detta mode har hängt med mig och jag har länge haft byxor långt ner på höfterna för att förminska intrycket av min kära bakdel. För vem vill ha världens längsta rumpa liksom? Först nu i snart förti års ålder har jag upptäckt den oerhörda lyckan i byxor med hög midja. Finns ju ingenting skönare.

När man har en midja som sitter högt är det roligt att få bära plagg som markerar midjan.

Med sjalen på sned vill jag också visa min galet, underbart, sköna, nya frisyr. Jag är ju egentligen ingen som trivs i långt hår, men jag tycker ändå om att ha lite längd för att jag tycker att det är snyggt. Provade nu på något för mig helt nytt. Att ha både ock. Långt och kort. Vilken salig lycka.

Trivs som bara den i denna halvknasiga frisyr. Jag har typ världens bästa frisör som alltid är på alla mina nya småtokiga idéer. Att min utväxt med orangefärgade hår dessutom inte fått en sådan skarp kant utan mer fått en fade gör det hela än mer bättre.
Tänk att det skulle ta så många år för mig att vara nöjd med mig själv. Nej jag är inte perfekt, men jag är den jag är och har lyckats bli nöjd i hur jag ser ut, ful och fin, det är jag det, utan att det är något dumt i det.

Hoppas att du kan hitta en förnöjsamhet i ditt eget utseende. Börja med dina egna tankar om dig själv. Se inte det du inte har, utan det du har. En kropp, ett liv en unik resa.