Kvällspromenad

Hjälp, hur tänkte man då man spikade denna lilla bro?

Bilder från kvällens promenad. Minstlillan och jag. Hon sovandes i sin röda vagn, jag vandrandes fram i den härliga naturen med doftande, blommande hägg, lyssnar till storspovens underbara sång, svalornas drillande, gruset som skrapar under mina fötter och njuter av ljuset.

Jag tänker tillbaka på den tid då jag var mammaledig till mitt äldsta barn. Jag steg upp med maken, åt frukost med honom, vinkade hejdå då det var dags för honom att bege sig till jobb och kröp sedan åter ner i sängen med min lille bebis sovande vid min sida. Jag tog dagen som den kom. Sov då bebisen sov, tog långa vagnpromenader och såg mycket på film och tv.
Det är som en annan sak nu då man redan har två äldre syskon till sin bebis. Att sova på dagen finns lixom inte på kartan. I och för sig har jag ju möjlighet till det nu då maken också är hemma hela dagarna. Det är bara det att jag inte vill sova bort någonting av mina dagar. Älskar mitt liv just nu. Jag vill njuta av varje sekund. Ibland får jag så svårt att njuta för jag blir så rädd att allt bara ska slitas i från mig. Tiden går så fort så jag inte hinner med...
Någon som har något bra knep för att stoppa tiden?