Mor, julefridens skapare

Det gick upp ett stort ljus för mig för några år sedan, ja ungefär då min första barn kom till världen, att det där juliga, mysiga, vackra, fina och julefridiga att det är ju inte julen i sig själv som står för det utan mamman i huset. Ja det finns säkert någon pappa där också, men vanligast förr och kanske nu också är att det är mor i stugan som skapat den. Det är hon som skurat i sinne i varje liten vrå, pyntat, bakat, tvättat, strukit, köpt in blommor, bakat, lagat all julmaten och julgodiset. 

Jag känner noll krav från mina barn eller min man att göra allt detta. Men det där kravet inom mig själv finns fortfarande där. Jag VILL ha den där julfriden och gå runt och mysa, rysa och trivas med allt i mitt hem.

Jag vill för en gångs skull inte ha det stökigt i varje vrå. Jag vill ha rent, fint och julpyntat överallt. Jag vill ha hemmagjord knäck och egenrullade köttbullar. Jag vill slå in paket i fina papper och skriva personliga hälsningar till varje ett.

Men i år får jag känna mig besegrad. Det går bara inte.

Min lilla gumma, minstlillan tar så mycket energi. Hon är så fruktansvärt fin och söt, ja det är hon verkligen, men just nu så jobbig. Varje natt är hon vaken någon gång mellan 01-04. Vissa nätter hela den stunden, andra delar av den. På dagen är hon överallt, hit och dit hela tiden. Och skriker gör hon också, pratar med hög röst och jag blir så trött. För mig att sitta och göra något själv, finns inte på kartan. Försökte här om dagen att slå in ett paket. Det var totalt omöjligt. Hur jag än försökte lyckades hon ändå komma åt och slita upp det jag försökt slå in.

 Nu i veckan har en huvudvärk med en kär vän som kallas illamående börjat att infinna sig hos mig varje eftermiddag. Så, nej det finns inte mycket ork till någonting och det gör mig så stressad.

Och jag fattar ju egentligen, det är ju så här det är att ha små barn. Bara för att det är jul försvinner det ju inte på något finurligt magiskt vis, utan familjelivet fortskrider ju precis som den vanliga vardagen.

 Men det är inte lätt att ändra på sina egna tankar och önskningar. Särskilt något som är så djupt ingrott i mig. Det spelar ingen roll vad andra säger och att julen kommer ju ändå vare sig man pyntat klart eller inte. Stressen kommer ändå.

Men är på min blogg där vill jag ha det fint. Så jag hoppas ingen av er känner er lurad av mina juliga, städade bilder. Jag lovar dig ute i kanterna, utanför bilderna där finns det vanliga stöket. Men jag har ingen lust till att visa upp det här. Här lever den juliga illusionen.
Jag vet, man kan bli så glad av att få se andras stök, så slipper man skämmas över sitt eget. Blev helt galet lycklig härom dagen av en liten kort, kort film som Underbara Clara lagt upp på instagram där hon visade upp sitt bombnedslag till arbetsrum.

Så galet pinsam man är egentligen. Var tvungen att skratta högt åt mig själv för att jag kunde bli så lycklig över att se någon annans stök.

Men sådan är jag. Jag önskar så mycket att jag hade mer ork till att skapa den där julfriden i vårt hem. Det kommer fler år tack och lov. Jag tycker ju egentligen att det är roligt allt med julen, går igång på allt och blir så himla lycklig över varje liten julprydnad jag äger. Hoppas jag lyckas att övertala mig själv att strunta i det. Fixa det jag orkar, men strunta i resten.

Den bästa julen jag upplevt var då vi var här hemma hos oss en jul. Åh jag hade planerat, städat och ordnat i flera månader i förväg och det mesta kändes så kul. Jag blev inte alls slutkörd, utan gjorde det mesta med glädje. Och när dagen, helgen sedan kom så var det så är mysigt som det bara kunde bli. Mina föräldrar och mina syskon och en kompis till min lillasyster, Robins föräldrar och hans yngsta bror var här. Alla hade gjort maträtter att ta med och kunde man inte lagat någon mat så bidrog man istället med julgodis eller julmust.

I år ska vi tack och lov inte vara hemma hos oss, vilket jag gärna är igen något år, men inte detta. Vi ska till Robins föräldrar där det garanterat finns snö, god mat och juligt hus. Men finns det inte det, så spelar det inte så stor roll för mig. Det låter kanske konstigt när jag tycker att det är så viktigt att skapa det själv här hemma. Där får det vara som det är där, tack och lov för det.