Utbränd av att "bara gå hemma"?

Det ojämna vädret verkar hålla i sig, men jag är i alla fall glad över att det är lite vitt här och där. Det ljusar upp.

Jag vet inte hur detta hände sig. Jag går ju för allt i världen lixom "bara omkring här hemma" och donar. Av någon outgrundad anledning så har jag börjat lida av stress. Har en klump i magen och går ständigt runt och oroar mig för saker. Får konstiga svimmattacker och känner overklighetskänslor (att man går omkring lite utanför sig själv, typ).
Minstlillan har fått för sig att vara vaken några av nattens timmar. Antingen skriker hon eller så ligger hon och "daddar, mammar" påtok för högt för att man ska kunna ligga bredvid henne och sova. Men min älskling till man tar varje morgon hand om storbarnen och låter mig sova ut, så jag ser inte nattens vakna timmar egentligen som någon bidragande effekt till stress.

Bloggen, instagram och andra sociala medier kan ju också skapa en viss stress. Men jag vet inte. Det är en hobby som jag tycker är så rolig och skulle vilja satsa mer tid på. Instagram tycker jag är så otroligt roligt att ligga och kolla på alla fina bilder människor jag följer tar och skulle själv gärna lägga ut en bild i timman. Men istället oroar jag mig för att de som följer mig tycker att jag är påtok för "instagramkåt" och lägger ut för mycket bilder.
Känner ibland att jag kanske skulle dra ner på allt vad internet heter, för det kanske skapar en inre stress som jag inte riktigt förstår.

En bebis kan ju suga rätt så mycket energi ur en, även om det också är väldigt duktiga på att ge mycket tillbaka. Men jag har ju låtit höra att "små barn, små problem och stora barn, stora problem". Vilket jag till viss del kan förstå. Mitt äldsta barn går ju ännu bara i förskoleklass, men jag har ändå mer att oroa min för med honom nu än bara förra året. Hur ska de gå för honom i skolvärlden? Med kompisar? Och hur ska jag som mamma klara av det som det innebär av en förälder då man har ett barn i skolan?

Har du som läser detta någon erfarenhet av att bli utbränd (nu har det ju absolut inte gått så långt för mig) av att "bara gå hemma"? Vad tror du att det berodde på? Ställer man kanske för höga krav på sig att då man ändå är hemma och tänker att visst har man väl ändå tid till att ha det välstädat, tvätten fint vikt, laga god och nyttig mat, umgås och pyssla med sina barn minst varje dag... Eller tar man sig ut för sällan och får för lite av solens D-vitaminer? För lite motion kanske?

Jag förstår det bara inte helt enkelt. Jag älskar ju att vara hemmamamma och vill inte tillbaka till jobbet (inte nu i alla fall).