Det är mycket jag och minstlillan dessa dagar. Just idag satte sig gråvädret i mina leder (jag vet jag låter som en pensionär) och jag satt nästan hela förmiddagen i soffan under en varm filt medan minstlillan sprang och hämtade nya böcker hela tiden som vi kunde läsa tillsammans.
Min lilla gumma, min lilla fina. Hon är svår att fota för hon rör sig hela tiden och korten blir ofta suddiga.
Vackra fina höst.
Hjärtan blir man alltid lycklig av då man råkar på ett.
En gärdesgård är på gång hos grannarna. Är grön av avund. Det är ju bland det vackraste man kan inringa sin gård med.
Här går jag dag efter dag då lillan ska sova sin dagliga lur. Ingen dålig väg att filura och fundera på.
Trettio nyanser av grått består vädret av dessa dagar. Väldigt vackert ändå.
Just nu har jag tappat lite självförtroende i mitt fotande. Nu då ljuset försvinner mer och mer är det också mycket svårare att fota. Men jag börjar också syna mina bilder mycket mer och jämför mig med andras. Vilket kanske inte alltid är så toppen. Det är väl det som är en av baksidorna med bloggar och instagram. Man jämför sig och önskar att man kunde ta lika fina foton, bo i lika fina hem och laga lika vackra bakverk. Att inte vara nöjd det man själv har i sig själv och i sin omgivning.
Just med fotandet känner jag mer och mer att jag vill faktiskt bli bättre på det. Det är ju ett intresse som växt sig större och större hos mig ända sedan jag fick min första kamera där i mellanstadiet. Vi får väl se hur det blir med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar