Tidigt om söndagsmorgonen slet jag mig upp ur sängen. Smög ut ur sovrummet och lämnade mina älsklingar att sova någon timma till. Har längtat efter att få bege mig ut och möta den nya dagen. Se naturen väckas till liv och njuta av den underbara stillheten. Och fota så klart.
Kallt och vackert. Tog med mig en termos med kaffe och en smörgås, den godaste och bästa frukoststunden på länge.
Hehe, nej jag tror inte jag ens funderar på att beträda denna bro vare sig det är på egen risk eller ej.
Här kan man snacka rotsystem. Att ens träd kan växa sig stora och stadiga på en bergsknalle är för mig en gåta.
Det blev snabbt ljust och dimman började lätta.
Hösten alltså, en magiskt vacker tid. Jag har verkligen fått smak på att bege mig ut i naturen i ensamheten. Hoppas att det kommer att finnas mer tid för mig att kunna göra det. Nästa gång tänker jag dock ta med mig några av mina "fotonörd" (i positiv bemärkelse) kusiner, det ska bli jättekul.
....nästan så man väntar att en björn ska dyka upp på nån av bilderna.På hösten känner man lite, men bara lite vemod. Du vet som Anders Lundin sjunger: glad och ledsen för en grej, de är vemod om du frågar mej.
SvaraRaderaDin bilder får mej att känna just det. Samtidigt som de nästan går att förnimma stillheten och den friska luften.Härligt!!