Med typ världens snyggaste frisyr (på många andra, inte på mig haha, men det är ju så skönt att dra ihop det långa stråna i en tofs) och i totalt ofokus vill jag säga hej hej!
Kotten är i mycket mer fokus i alla fall. Veckorna de går och går. Jag vill både att de ska gå snabbare och stanna upp på samma gång. Mornarna är en kamp att först ta sig upp ur sängen, är och kommer alltid förbli en icke morgonmänniska, men också att se sin lilla kille vandra i väg själv mot taxin, mot skolan, mot sin egen framtid. Det tar så ont i mig, för jag kan inte kontrollera den omgivning han där befinner sig i.
Under dagen längtar jag mycket efter att få vara ensam, men mina småtjejer gör det omöjligt. Samtidigt är de så bra att de hela tiden "stör" och drar ut mig ur mina grubblerier, för de ger mig hela tiden så mycket glädje mina små. Små är de bara nu och jag vill njuta av allt de har att ge.
Mina små vackra.
Vadar mig ofta igenom stöket i köket och stannar upp vid lampan över köksbänken och tittar ut. Ut till åkern och ut till de vackra nyanserna i träden på berget. Här är underbart att bo. Alla mina fina prylar kan aldrig ersätta den skönhet som naturen ger.
Ja här har ni mig i mitt egna lilla vemod, men som ändå finns i ett lite lyckligt omslagspapper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar