Sylten hade tagit slut, så till dagens pannkakelunch tog jag fram lite blåbär från frysen. Väldigt gott att äta med bara lite socker till. Ska ta och koka lite sylt någon dag framöver, vi har ju bär i frysen. Jag blir bara så väldigt snål om dessa jag med med egen hand plockat.
För övrigt så passar det sig väldigt bra med blåbär här i vårt hus dessa dagar. Minstlillan och jag drabbades av den där "sjukan vi inte nämner vid namn". Fy vale! Min älskade man fick andra besvär med magen och fick åka in en sväng till akuten. Hemma fanns då en sjuk mamma och tvååring som inte orkade annat än att ligga i sängen och ja vad vi gjorde behöver vi ju inte gå in så mycket närmare på... De två äldre barnen orkade jag inte göra i ordning för att åka till skolan och fick då även de stanna hemma och rå om sig själva. Känner mig så stolt över dem att de fixade sig något att äta och att göra hela långa dagen.
Hos mig satt febern kvar rätt länge, men den andra sjukan lämnade mig tack och lov rätt så snabbt. Värre var det för minstlillan. Stackars öde. Hon blev så tunn och eländig och fick inte behålla någon mat alls på fyra dygn. Jag tycker att det är så svårt med små barn och denna sjuka. De kan ju inte berätta hur de mår. Minstlillan var så törstig och ville hela tiden få dricka, men vi kunde bara ge henne en liten klunk i kvarten, fick hon mer än så kom det direkt upp. Jag ville inte och kunde inte heller lämna henne själv någon stund utan satt hela tiden hos henne. Medans hon sov eller såg på film satt jag bredvid och läste Jane Eyre. Vilken underbart bra bok. Att jag inte läst den förut är ju skandal. Filmatiseringar av den har jag sett, men boken är ju tusen gånger bättre.
Aj vad det tar ont i mammahjärtat att se sin lilla bli så sjuk. Tänkte mycket på föräldrar som har barn som är allvarligt sjuka och måste ligga inne på sjukhus långa tider. Jag kan knappt ens förstå hur de gör för att ta sig igenom en sådan sak. Att se på när läkare måste sticka på deras små armar, ge mediciner som är äckliga och kanske ger jättejobbiga biverkningar. Att se på och inte kunna göra någonting annat än att trösta och krama. Ingenting som någon skulle behöva vara med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar