Tog med mig tjejerna ut i skogen, ovanför mina föräldrars hus, för att plocka blåbär. De brukar leka så bra i skogen så jag tänkte hinna plocka mig en hink medan de roade sig själva. Jag förstår nu att det är storebror som brukar stå för uppfinnarrikedomen då vi är på våra utflykter och inte dessa två. Nu utan honom, redan efter en kvart, ville storasyster hem. Sedan behövde de gå på toaletten och plötsligt stod jag där själv i skogen då tjejerna gått till sin mormor och morfar.
Oj så många fina och stora blåbär det finns i år. Hoppas på att få möjlighet att komma tillbaka hit och plocka mer för blåbär är verkligen något jag vill proppa frysen full av.
Ställde mig faktiskt och rensade blåbären direkt då vi kom hem. Tänk ändå om jag tog och gjorde det varje gång. Det gör det hela så mycket lättare.
Förresten så är naturen en sådan lycka att befinna sig i just nu. Färgerna, ljuset, skuggorna allt är så vackert.
Och det som skördas sen. Å tänk att en potatis kan vara vacker. Ja för mig är den det. Det är som en skattjakt att på sensommaren/hösten dra upp blasten och se vad som dyker upp. Hur många som växt fram där i jorden går ju på intet sätt att se innan. I år var jag dessutom osäker på om det ens blivit några potatisar då frosten varit framme och bitit på blastens toppar. Men tänk att det gick bra.
Fick av min granne några sättpotatisar de fick över som jag nu inte mins namnet på tyvärr, men se en sådan vacker färg de har.
Severeus kom och undrade vad i hela fridens jag höll på med. Han tyckte inte att potatisarna såg något som helst intressanta ut och tyckte nog att jag var knäpp som stod där och var så lycklig över dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar