Att leva med en annan människa är ständigt ett givande och ett tagande. Det går inte att först och främst se till sina egna behov. Jag vill leva med Robin, men nej han har inte bara fantastiskt underbara sidor och hör och häpna, det har faktiskt inte jag heller och ändå har Robin valt att leva med mig.
Jag blir så ledsen när vänner i ens omgivning går åt två håll. Man vill lixom hoppa in i deras liv och tvinga dem till att i sin expartner åter igen se den människa de en gång förälskade sig i. Läka alla infekterade sår och göra allt bra igen. Men så är tyvärr inte verkligheten. Det går inte att tvinga någon annan människa till att vilja älska en annan. Att kämpa för varandra är något man måste göra från båda håll.
Att det ska måsta vara så komplicerat. Det vore mycket lättare om att efter man sagt JA till varandra i kyrkan skulle få leva "lyckliga i alla sina dagar" som i sagans värld.
Jag har fått backa i min "fredagsegenhet" och istället faktiskt glädja mig i att han faktiskt är hemma. De fredagar han är hemma gör vi något vi båda två vill och de gånger det serveras fredagsmys har vi det uppdelat i två lika stora skålar, en åt oss var.
Det kanske låter som ett banalt problem, men jag tror faktiskt att en äktenskapskris kan börja i det lilla. Hur man agerar i "det lilla" speglar sig i hur man agerar i "de stora" problemen.
Jag hoppas att jag och Robin alltid kommer att fortsätta att kämpa för varandra. Att vi inte en dag bestämmer oss för att ge upp...
