skratt så tårarna sprätter..

(...började på en blogg sent igår kväll som jag inte han klart innan datorn dog och jag var för trött för att orka gå och hämta laddaren. Så jag fortsätter idag istället..)

En lunchrast på jobbet som spårade ur en aning;

Visst är det underbart att ha arbetskollegor som man kan skratta med tills tårarna rinner!
Ni som inte läste tidningen VF idag, gick verkligen miste om något (eller jag tror att det var gårdagens tidning, men vi läste den idag). Egentligen var det en mycket tragisk artikel, men den gjorde att jag nästan låg dubbelvikt av skratt i personalrummet. Den handlade om en kvinna i Paris som misstog sin man för djävulen då han kom naken in i sovrummet. Kvinnan flydde i panik, vilket ledde till att de andra i lägenheten tog sina barn och hoppade ut genom fönstren. Ett spädbarn dog av fallet bland annat.
Jag vet jag är en hemsk människa, men jag tror inte jag har skratta så mycket på väldigt länge. Ojoj. Jag kan säga så här att lunchrastens dråpligheter slutade inte där. Vi bara skrattade och skrattade. På något mysko sätt lyckades vårat samtal leda in på swingers.. Hur nu det kom sig. Men jag kan säga att det är helt och hållet vår sjuksköterska Peters fel, för det var nog han som ledde oss in på den samtalsvägen.. Det var flera i rummet som inte hade någon aning om vad swingers är för något, vilket ledde till ännu mer skratt så att tårarna sprutade åt alla håll..
Om det nu är någon som läser denna blogg och inte vet vad det är för något, ska ni vara väldigt glada för det.

På tal om det, jag var bara tvungen att berätta hur det gick till när vi frågade våra kära vänner Jonny och Helena om de ville vara värdpar på vårt bröllop. Ska förtälja historien även för er:

Vi hade pratat lite innan samtalet, jag och Robin, om vi skulle "busa" till det lite granna när vi skulle fråga, men visste inte riktigt på vilket sätt. Så när vi satt där alla fyra i en liten soffa började vi fråga lite försiktigt, "det är något vi tänkt fråga er en längre tid, men inte riktigt har vågat...." det blev tyst. "...Jo det är nämligen så att vi undrar om ni..." och så bara slank det ur mig "...skulle vilja vara med på en fyrkant med oss?" Sedan satt vi där, helt allvarliga och frågande. Alltså ni skulle se deras miner! HAHAA!
De såg ut som att de inte visste om de skulle skratta eller gråta. Helt chockade!. Sedan kunde vi inte hålla oss längre utan brast ut i skratt och förklarade att det bara var på skämt.
En läskig tanke slog oss efteråt, tänk om de hade svarat ja!?!

Ja vad vore livet utan skratt? Är så glad över att jag fått sådana arbetskollegor som vågar bjuda lite på sig själva och som man kan skratta tillsammans med.