Hjärteknip

Att se sitt lilla barn vägra äta och dricka har varit väldigt tärande. Modershjärtat överdriver väl det lite, men det har känts som att ha en liten mager klängig apunge i sin famn.
Ett tag tvingade vi i henne mat (vilket inte alls var lätt, hon lyckades hela tiden hitta på nya sätt att knipa i hop munnen, trycka upp tungan i gommen eller att spotta ut) men det tyckte absolut inte BVC att vi skulle fortsätta med. Hon måste bli så hungrig så att hon självmant tar emot mat.
Men hur lätt är det. En dag tog hon emot några klunkar mjölk och lite lite vatten, sedan inget mer. Hon har fått sitta och kladda själv med maten, men har bara sugit lite lite på fingrarna och sedan suttit och sprättat iväg maten på golvet.

Igår på storebrors kalas släppte lite av spärren! Hon fick sitta i mitt knä och slafsa på med det som var kvar av min tårta. Det såg faktiskt ut som att allt vi berättat om hennes matvägran bara var något vi hittade på (om man bortser från att hon såg lite mer mager ut än vanligt).
Nu äter hon lite mer än en deciliter turkisk yoghurt blandat med fil med lite mosade bär till frukost, lunch, mellis, middag och kvällsfika. Helt fantastiskt! Jag hoppas att det fortsätter i denna riktning. Det känns så skönt att ÄNTLIGEN hittat någon föda hon godkänner.

Det känns som en stor lättnad, nu hoppas jag bara att hon kan sova något om nätterna. Vilket jag tycker att hon borde nu när hon har mer mat i magen.

Tack för alla böner och tankar vi fått av er underbara människor!