För det första;
Vill bara tillägga till förra inlägget att NEJ det ser inte alltid så där perfekt städat ut i mitt hem. Robin utbrast när han såg bilderna; "Men du har ju lyckats ta kort så att det ser ut att vara riktigt fint i vårt hem!"
Skäms nästan över mig själv att jag här bara vågar visa upp mitt hem när jag har städat. Den bistra verkligheten är faktiskt att det nästan jämt ser ut som "hej kom och hjälp mig" här hemma. Trots att jag nästan städar för jämnan. Att hela tiden ställa tillbaka var sak på sin plats, ta lixom aldrig slut. Men det är väl så det ska vara.
Jag tycker inte att vi ska försöka få våra hem att se ut som en bild ur en veckotidning. Att som småbarnsmamma ha det kravet på sig själv, vore ju rena döden. Självklart får man ju ha ett brinnande intresse för inredning och tycka att det är kul, men att ha det perfekta hemmet med just din egen personliga touch är inget man ska ha som krav för att vara en bra människa.
Jag tycker att det är så roligt med inredning och särskilt de små inredningsdetaljerna, men jag vill inte påa att jag har det perfekta hemmet att mitt liv är så perfekt.
Till det andra;
Varför i hela fridens dagar har Gud skapat höften på kvinnan när hon inte får använda den? Fick när jag var hos ryggknäckaren starka order om att aldrig gå omkring och bära mina barn på höften. (Det hör till historien att jag gått hos en väldigt snäll och blid ryggknäckare, men när han sa just detta såg han nästan lite vrång ut i blicken, så han måste ha menat allvar.) Det är så otroligt många (särskilt kvinnor) som får väldiga problem med sina höfter just på grund av felbelastning.
MEN höften är ju den perfekta sittplatsen för den som är liten och den ömma modern kan både trösta ett ledsamt barn, samtidigt som hon har en hel arm till övers att göra något annat med. Det är ju helt fantastiskt! Jag blir så förbryllad. Hur kan detta gå i hop...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar