Det är Linnéadagen idag och jag, som heter Linnéa i andranamn efter min farmor och min dotter som också heter Linnéa i andranamn, drack högtidligt dagen till ära ur våra två linneakoppar.
För mig har annars denna dag varit som ett stort grått moln med små ljusglimtar här och var. Jag är så väldigt trött och urlakad efter en hel arbetshelg. Just denna arbetshelg har jag dessutom bara en ledig dag efteråt att återhämta mig på. Bad mina föräldrar att ta hand om minstlillan några timmar på förmiddagen. Känner mig så tacksam över det. Nu fick jag en tid till att vandra runt i det lilla gråa molnet och bearbeta mina melankoliska tankar.
Det är en sådan härlig tid vi lever i just nu. Starten på allt liv. Små färgklickar här och var som hintar om början till något nytt som växer fram.
På en undanskymd plats växer våra liljekonvaljer under försommaren och titta här har det börjat att gro.
Rabarberna är så urgulliga så här i början.
Till och med brännässlorna är lite gulliga. Fast de ser faktiskt lite grymma ut redan nu.
Efter att jag kikat runt på det som börjar komma till liv tog jag mig en liten vandring med tårt och matrester till våra grannars hönor.
De är som skojiga att få småprata med en stund. Fast inte den gången jag var klädd i en knallgul tröja och de blev helt galet förskräckta då de såg mig, kacklade högljutt och gömde sig alla under en gran.
Men jag förstår inte riktigt varför de måste knö in sig så många i varje bås? Det ser ju inte direkt mysigt ut att liksom ligga sådär på varandra.
Sedan satt jag en stund och gosade med granngårdens katter. De är så fina och så olika alla tre.
Den gula äldsta katten som min son skrämde livet ur som liten. Han har sedan dess inte haft mycket för "småfolk".
Alltså kolla denna vackra katt. Så läckra tydliga mönster och små tofsar på öronen.
Denna bjässe kom fram och hälsade en kort stund, han har den mest bedårande sammetsmjuka päls, för att sedan sätta sig på behörigt avstånd för att hålla koll på tillvaron.
Vandrade längst grusvägen hem igen och ut på en liten promenad på åkern nedanför vår gård.
Jag har en sådan stor kärlek till gamla nötta, väderbitna bräder. Det är många, särskilt mina barn, som absolut inte kan förstå min beundran till detta, men det går liksom inte att förklara. Jag bara älskar gamla ladugårdar, lador och stugor.
Fick sällskap av vår lille Severeus. Han blev också förtjust i ladan.
Där fanns ju så mycket att titta på och undersöka.
Det bara är så, jag fascineras av gamla vackra brädor. Extra mycket i sådana som någon för länge sedan arbetat med och spikat ihop.
Och sånt här sen, ooo, vacker fin trädörr med så fina snickardetaljer. Jag vill bara plocka med mig dörren och vandra hem med den. Tänk ändå om jag skulle få det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar