Söndag och jag vaknar upp kring niotiden, kravlar mig upp ur sängen och finner mina tre sittandes vid varsin skärm i samma rum. Skäms över mig själv som gett barnen denna skärmfrihet lediga helgmorgnar, men samtidigt så är det ruggigt skönt att få ligga länge och dra sig. Något som var en ren omöjlighet i våra år av bebistider. Jag är ingen morgonmänniska, nej fy vale. Önskar dock att så var fallet, men så är det icket. Sova länge, det är mitt rätta element.
Två som inte gör mycket annat än att sova är dessa två. Den svara sammetslena i min gröna fåtölj och den grå lite här och där. Tänk ändå om man ändå vore katt.
Borde längta ut till vinterns utflykter och bravader. Göra varm choklad, bre ostsmörgåsar för att packas ner i näverkontar tillsammans med kåsor och pappersservetter. Åka skridskor, skidor. Önskar så mycket att jag tog mig i väg med familjen. Luft, sol och uteliv är något man verkligen behöver.
Men det blir inget av. Vi hamnar istället, jag och maken, i varsin fåtölj bredvid varandra, kaffekannan fylld till bredden, framför tv;n. Här sitter vi, jag med stickningen i mina händer, och hejar på de som sliter fram i skidspåret med eller utan gevär på ryggen. Också en del av vinterlivet, att se på andra som gör sitt bästa i snöklädd natur.
Att heja på andra, när man själv är lat, är väl också en bra sak, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar