Ute strålar solen, himlen är härligt blå och man kan nästan höra hur det bubblar i snön. La mig för att vila, men kände efter en kort stund att nej här kan jag inte ligga. Ta istället och gå ut med dig och njut av det härliga vädret. Sagt och gjort, jag fick med mig själv ut en sväng på en liten promenad. Eller jag skulle väl mer kalla det för en luffstur, ty det gick inte snabbt på något vis alls. Fogarna är inte vad de brukar vara och konditionen vill jag inte ens tala om så usel den är.
I höstas hittade jag denna underbara kappa på Myrorna. Den är fantastiskt skön och riktigt fin också. Den kommer säkerligen se ut som ett stort tält då magen inte längre är lika stor, men jag tänker att jag kommer att fortsätta att ha den ändå.
Det finns så mycket vackert ute. Skogen mellan Skogshägna och den övriga världen är så härlig, nästan så att man får en liten trolsk känsla över den. Skulle inte alls bli snopen om det helt plötsligt blinkade till ett öga på en av de mossiga stubbar eller stenarna. Genom den går denna fina, kurviga bäck.
Måste erkänna att just denna tid på året är inte Skogshägna min favoritplats. Bilden ovan är tagen bara några hundra meter från Skogshägna och jag önskar att det kunde se lika dant ut hemma hos oss. Här är det mest is och snö överallt. När vägen tinat fram från all is blir det istället bara gegga och slask överallt. Barnen har i alla fall grymt kul ute och kan åka i hundra knyck nedför snöhögarna i sina galonisar och plaska och gegga i geggvattenpölarna.
Det är mest jag som lider. Jag älskar snö i december-februari eller då jag står på mina slalomskidor och får svischa fram längst backarna eller får vara hos mina svärföräldrar och sitta ute på ett renskinn i en snögrop och sola och laga mat över öppen eld på murikan (vet inte riktigt hur det stavas). Nu vill jag bara att den ska smälta bort och att det ska bli riktig vår. Men, men det är bara att vara glad åt det man har och försöka glädja sig i tillvaron, vilket inte borde vara så svårt.
Till något annat vackert jag fotade på min lilla luffsrunda;
Vackert!
Då jag kom hem hittade jag detta fina lila kort i brevlådan. Så sött! Vad galet dålig man är på att skicka vykort. Det är synd, för tänk så glad man blir då man får ett. Ett vykort är en mycket större lycka än ett sms eller mejl, vilket man också blir glad för förstås, med detta är något man kanta på, känna, se, sätta upp på kylskåpet och glädjas åt så mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar