Tankestök

Nej vet ni vad! Jag är just nå så less på mig själv och detta eviga bloggältande. (Och jag förstår att ni säkert också är det..) Jag ser på mina favoritbloggare och deras så fina bloggar och önskar hela tiden att jag själv kunde få ha en blogg som just de. Att min lilla blogg skulle tilltala flera tusen människor och att det till exempel skulle vara något som jag skulle kunna ha som en liten inkomst.
Men jag kan inte vara som de. Jag kan bara vara mig själv. Jag jan inte ha ett hem som andras, jag kan bara ha mitt eget. Ett älskat hem, men som ständigt är fullt av stök i nästan varje vrå.

På riktigt för första gången har jag tänk på allvar att jag faktiskt ska sluta att blogga. Glädjen jag känt i att få blogga har som sugits bort och ersatts av en stress. Men nej, jag vill inte sluta. För egentligen tycker jag ju att det är så kul. Känner att jag tappat fokus. Ser på andras bloggar, andras magiska foton, fina texter och ljuvligt vackra hem med fina tapeter och vackra möbler. Känner att det är något jag aldrig kan uppnå. Varför jag nu jag ens skulle behöva det?


Att blogga är lite som att hela tiden skriva ett brev till någon och aldrig få ett svar. Att aldrig få veta vem som tar del av brevet. Att inte få ta del av den personens tankar som speglas av mina tankar och bilder. Det är en del av detta som jag måste försöka lära mig att acceptera. Jag hoppas att jag kommet att göra det. För det är ju en del av det jag tycker är så fantastiskt med bloggen. Här behöver jag faktiskt inte träffa människor ansikte mot ansikte utan dela med mig av mig själv och min värld helt utan att just då behöva arbeta med mitt inre att anstränga mig med att läsa av den andra människan jag möter. Jag har SÅ mycket lättare att förmedla saker med text än med ord från min mun.

Om det finns någon därute som läser detta inlägg och har några tips och råd kring det här med att jobba med sin blogg, skulle jag bli så oerhört tacksam om du hade lust att mejla mig några tankar.

Nu till något som gjorde mig så glad. Titta vad jag fått i min ägo;

Vilket hantverk. Jag hoppas att minstlillan kommer att vara just i den storleken då årstiden för just det plagget kräver. Men annars så kommer den i alla fall få hänga framme som något vackert att titta på. Ett kulturarv och hantverksfröjd.

Tack än en gång för att ni stannar kvar här i mitt bloggande. Jag kommer säkerligen vara ständigt velande, men jag hoppas att det snarare ska vara något som stärker än sänker bloggandet.