Ut längst stig in i skog och myr

 Jag blir nästan lite chockad över min egen kropp och själ. Många dagar har gått sedan den fått vandra fritt ute i skog och mark. Jag har inte ens tänkt på skogen, eller jo den finns ju runt omkring mig hela dagarna, men inte tänkt på att vandra ut och låta mig omslutas av den. Nu formligen skrek kroppen efter det. Den vill ut till blåbärsskog, stigen, myren, skogsdoften. Vandra runt över stock och sten bland tall, björk och gran.
Tillslut fick jag helt enkelt bara släppa allt och gå. Det gick inget annat.

En sak jag ständigt fascineras över är naturens alla färger. Många dova lugnande färger, men också massvis med nästan extrema, klara, intensiva färger. 

Älskar att vandra längst denna stig. Jag känner mig lätt och tillfreds.

I blåbärsriset kryllar det av stora goda blåbär. 

Stannar en stund vid den vackra lilla tjärnen. Liten är den allt, borde snart byta namn till pöl. Den som lagt en spång över den sumpiga myren fram till tjärnens kant har från mig mången tacksamhet. 

Lämnar den lilla tjärnen för en stund och vandrar iväg längst myrens kant.

Jag älskar alla dessa små knotiga tallar som lyckats få fäste och där växer.

Den fridlysta orkidén blommar fortfarande, dock på sista refrängen. 

Du store tid! Sådana grymma mängder hjortron. Jag har aldrig varit med om dess like. Är mer van att få gå någon meter mellan varje moget bär, inte brukar det vara så här många på en och samma fläck.

Magiskt vackra bär.

Vandrar runt tills dess att det ser ut att brinna i himlen över myren. Matar in några nävar hjortron i gapet, lyfter blicken och vandrar hemåt.

Tar vägen förbi tjärnen och sätter mig en bra stund på spången och njuter av himlens färgsprakande uppvisning. Myggen hopar sig kringom, men jag störs inte av dem så mycket då mygghatten skyddar ansikte, öron och nacke. Bland det värsta jag vet är då de små eländiga flygfäna envisas om att flyga in i mina utåtstående öron.

Lämnar denna skönhet bakom mig och går längst stigen hem igen.