Äntligen en dag ute i skogen med min käre far. Denna tid om året är jag mest av allt i ro i min kropp då jag får vandra i skog och natur i den höga klara luften, den varma solen och den friska vinden.
Denna gång var det kantareller vi var ute efter. Som jag har skrivit förut så är jag helt utan "svampblick". Jag kan bara inte se dessa små gula, kan till och med klampa på dem utan att lägga märke till dem. Så nu hade min far lovat att ta mig med på en svampexpedition.
Tänka sig, vi "ramlade på" en gedigen mängd.
Emellan de små kantarellställena kollade vi in tjusiga trädskelett, läckra träd och fin natur. I halvlek satte vi oss på en solig klippa och åt vår medhavda smörgåsar och någon kopp varmt gott kaffe. Finns nog nästan inget godare än då man får fika ute. Efter den mumsiga vilostunden vandrar vi åter i väg på ny jakt.
Plötsligt hamnar vi vid en utsiktsplats vi ofta gick till då jag var liten. Den användes flitigt av många har jag fått berättat. Tyvärr ser den inte ut att nyttjas så mycket nu mer. Stigen som en gång tydligt visade vägen dit, går inte ens att hitta.
Tänk ändå så olika de kan se ut. Krokiga, raka, små, stora, långa och korta. Men vackra är de. Nu är de rensade, förvällda och paketerade i påsar i frysen i väntan på att någon dag hamna i någons mage.
