Närkontakt

Sommaren har bjudit på många närkontakter med naturen detta år. En frukoststund ute i trädgården satt jag och min man. Intill varandra, jag med näsan i en bok och Robin med mobilen i hand. Båda så nära varandra, men ändå långt inne i varsin egen värld. Då kom plötsligt en fågelunge och satte sig på Robins knä. Där satt den för en stund och halvflög sedan en bit längre bort. Den stackars mamman, som var en Sädesärla, hade väldigt sjå i att hitta den lille kraken för att få i den av maten som hon kom med. 

En annan närkontakt skedde med den lilla kraken du kan se på bilderna. Den hade blivit uppjagad av vår yngre katt i en av våra buskar. Vi bar in katten, som tyvärr smet ut igen vid första möjlighet. 

Efter lite övertalning klättrade den lille korren ner för den osäkra busken och for genast upp i en liten gran som står intill. Medan jag tog några bilder upptäckte vi till vår skräck att det var en annan som också hade förmågan att klättra i granen... 

 Lade ner kameran och tar några kliv mot trädet för att lyfta ner det grå rovdjuret då den lilla korren tar sin chans. Hoppar ett väldans hopp med blicken fäst på mig. Landar strax intill och börjar klättra upp för mitt ena ben. Jag är klädd i shorts med extra hög midja, men vilka inte täcker någon nämnvärd del av mina ben och jag kan känna de små tassarna och dess klor vildsint leta sig uppför min hud. 

Så jag skrek. Trodde aldrig att jag skulle få en sådan puls av ett sådant tillsynes litet djur. Ekorren tycktes inte gilla mina vilda skrik och vansinnes sprattlingar, så den släppte taget om mina lår och sprang för sitt liv upp i en stor björk några meter där i från med katten efter sig. 

Med puls på 170 tog jag ett fast grepp om katten som kommit en god bit upp i björken, men inte längre än jag kunde få tag på honom. Slängde in katten för en andra gång och stängde dörren med bestämdhet. Ja så kan det gå på en gård här i vårt älskade Skogshägna.