Andra vuxna är läskiga..

Det finns en sida av detta med föräldraskapet som jag inte riktigt hade tänkt på innan jag "skaffade" barn. Det är detta påtvingande av andra föräldrar och andra vuxna. Nej jag menar inte att andra föräldrar tvingar sig på mig, utan att jag tvingas till ett möte med andra människor som jag inte själv har valt.
Antingen har man barn i ungefär samma ålder så att man träffas på föräldramöten eller vid hämtning och lämning på förskolan. Eller så är det som det ofta brukar ske när man har barn att de söker upp andra vuxna. Barn har ju inte samma spärr som vuxna och kan helt oförhappat börja prata med någon okänd människa på till exempel stranden och tvärt om vuxna kan lätt börja prata med ett barn de aldrig träffat förr. Det händer då i alla fall rätt så ofta med min son, båda alternativen.

Dessa möten behöver inte alls vara något negativt egentligen. Livet blir så mycket roligare med barn, lite mer oförutsagt. Det är bara så att jag är rädd för människor. Ja det är sant. Förstå mig rätt nu, jag älskar människor. I mina yrkesval har jag alltid valt ett yrke där man ständigt lever i ett möte med människor och jag har väldigt lätt att tycka om många olika "slags" människor. Jag "går i hop" med de flesta.

MEN jag tycker att andra vuxna är läskiga. Det tar mycket energi att läsa av dem. De säger inte rätt ut vad de egentligen menar. De är svåra att känna efter på om de tycker om en eller inte.
Om jag fick välja, skulle jag lätt kunna stänga in mig i vårt hem och bara träffa andra vuxna som jag känner mig bekväm med.

Tack och lov går det inte så bra i detta samhälle. Jag måste ut i den vida världen och tvingas till möten med andra vuxna. Föräldramöten, barnens kompisars föräldrar, barnens framtida fritidsintressen som delvis förhoppningsvis kommer att bestå av olika sporter där man säkerligen kommer att möta föräldrar till andra barn som spelar samma sport osv.
Jag tror aldrig i mitt liv att jag har utvecklats så mycket som människa sedan jag fick Elias. Jag har först och främst aldrig mått så bra av mig själv som jag gör nu när jag fått den äran att bli mamma, men också av att jag nu tvingats till att möta andra vuxna jag inte själv har valt att möta.
Det är där man utvecklas, i de situationer då man gör något man egentligen inte vågar att göra..