Sluta blogga?

Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt väldigt mycket om att skriva ner med en penna på ett papper olika reflektioner, tankar och dikter. Att reflektera, eller ordbajsa som man också så fint kan kalla det, har alltid varit min starka sida i skolan. Det har alltid varit mycket lättare att skriva ner sina tankar och åsikter än att med min röst berätta dem.När jag upptäckte först ICQ och sedan MSN var det som att öppna en helt ny värld. Jag kunde helt plötsligt "prata" med kompisar (särskilt killar) på ett mycket bekvämare sätt. Det var också mycket lättare att få orden på rätt plats i hjärnan, de skuttade inte bara bort som de kunde göra när jag just skulle säga dem.
För ett par år sedan började jag att läsa några av mina kompisars bloggar vilket ledde till att jag tillslut började att skriva en själv. Oj så otroligt kul, ännu en helt ny värld som öppnades framför mig.

Men detta med att jag skriver en blogg är inget som är helt självklart. Jag brottas ständigt med om jag helt ska lägga ner, eller om jag ska fortsätta. Jag börjar nu att få rätt så många läsare, vilket också följer med ett stort ansvar. Jag måste hela tiden tänka på, "kommer detta göra att jag sårar någon?" "Inkräktar jag nu på någons territorium?" "Vill jag verkligen att alla ska få veta detta om mig eller min familj?" osv.
Jag kan själv välja att utelämna mig själv, men jag har ingen rätt att utelämna någon annan. Att till exempel fota mitt hem och visa upp för vem som helst som vill i denna cybervärld är inget problem för mig, men det kanske är väldigt jobbigt för någon annan. Jag kan säga nu att jag på senare tid alltid har frågat (förutom min kusin, vilket jag fortfarande skäms över) innan jag lägger ut bilder på någon eller från någons hem.
En annan synvinkel på personer som inte själv fått välja att bli utelämnade är mina barn. Hur mycket har jag som mamma rätt att berätta om dem? Kommer de som vuxna att tycka att det är jobbigt delar av deras uppväxt finns för vem som helst att läsa?

Jag vill inte ha en blogg som bara är en ytlig fasad, att livet är en resa med små rosa fluffiga moln i periferin. Jag har följt några sådana bloggar, men har fort tröttnat på att läsa dem. Jag vill ha en blogg som har ett visst djup, en verklighet, att ni som läser den ska få något att tänka på. Samtidigt kan den mellan varven få vara lite ytlig och framför allt att man kan skratta mycket när man läser den.
Det gör att jag till viss del måste utelämna mig själv. Men hur mycket är ett ständigt vågspel. Det är en rätt hårfin skillnad mellan att säga tillräcklig och att säga för mycket.

Oj vad svårt detta är.

Jag önskar ibland att jag skulle kunna jobba som bloggare. För jag överdriver inte om jag säger att jag verkligen älskar att blogga. Men det finns stora nackdelar med att vara en känd bloggare. Jag är väldigt konflikträdd och kända bloggar skapar ofta konflikter och arga motangrepp. Nej att skriva i min lilla skala är mycket bättre för mig, men man kan ju alltid få drömma..