Hemmakär

Jag är en riktigt hemma kär person. Älskar mitt hem och stannar här gärna på mina lediga dagar. Mammaledigheten har känts helt perfekt för mig. Jag får vakna upp på morgonen och sedan ta dagen som den kommer. Har inte behövt åka någonstans om jag inte känt för det. (Måste förtydliga, för att inte skapa allt för stor förvirring. Jag är inte mammaledig nu, utan har snart jobbat halvtid sedan ett halvår tillbaka.)
Men ibland känner jag mig så instängd mellan dessa fyra väggar och behöver få andas någon annan stans för en stund. Det enda barnen gör är att bråka, bråka och bråka och stöka ner så mycket de bara orkar. Energin till att ta hand om dem försvinner mer och mer för varje timma som går.

Öppna förskolor är en mycket bra grej, men det passar inte för mig. Jag tycker att det är jobbigt, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och det far barn och föräldrar om vart annat överallt. Jag behöver en plats hos en nära vän som jag kan slappna av hos. Låta mina barn springa in och att jag inte ska behöva känna mig orolig för att de ska förstöra något eller ta för mycket eller för lite plats.

Tack och lov är jag välsignad med rätt många sådana platser. Förra veckan åkte jag och barnen till min moster Kicki och idag till några av mina bästa vänners mamma och pappa.
Så skönt att få sitta ner och prata med en vuxen människa, medan barnen leker.

Och tänk, när jag sedan kommer hem igen, efter någon timma, känns hemmets lugna vrå åter igen som en underbar plats att få befinna sig på.