Att njuta av nuet

Jag låg en kväll och väntade på att min lille kille skulle somna. Lillan hade sovit sedan länge, medan storebror hade väldigt svårt för att somna trots att han verkligen försökte.
Kände mig lite småirriterad på att min så kallade egentid krympte för var minut som gick. Kvällen är ju den enda tiden på dygnet då jag får vara alldeles själv eller umgås ensam med min man. Vilket är så förunderligt skönt.

Det var först mååånga minuter senare, då han tillslut hade somnat, som en tanke slog mig.
Jag låg kvar i sängen och tittade på Elias där han låg och sov, så söt, så vacker och kände tänk denna tid får jag aldrig någonsin igen. Vad mycket jag kommer att sakna att få ha mina barn så här nära mig, att de faktiskt vill och behöver ha mig hos sig. Och här ligger jag och irriterar mig på det då jag istället borde suga in varje sekund av den och njuta.
Den dag kommer och jag vet av vad jag har hört från många att den dagen kommer mycket fortare än vad man tror, då dessa barn är två helt självständiga personer som förhoppningsvis ibland kommer att söka sig till sin mor, men det kommer säkerligen höra mer till ett undantag än en regel.

Att det ska vara så svårt att njuta av nuet. Det är ofta efteråt som man kommer på sig att tänka, "tänk så bra vi hade det då". Eller så längtar man framåt istället och tänker, "tänk så bra vi kommer att få det då".

Jag känner på mig väldigt starkt att jag kommer att längta tillbaka till dessa stunder då jag fick lägga mina små. Jo visst kommer jag att minnas att det var lite stök och sjå innan de hamnade i säng och tillslut somnade. Men visst var det väl värt det. För tänkt ändå så bra vi ändå hade det då...