Att lämna sitt barn

Jag är väldigt glad att förskolan finns så det gör det möjligt för mig och min man att arbeta, men jag kan lixom aldrig riktigt lära mig att tycka om den där situationen då jag måste säga hejdå och lämna mina barn där.

När Elias började på förskolan var det nästan aldrig några svårigheter att säga hejdå, för hans del i alla fall. Han sprang i väg så fort jag tagit av honom ytterkläderna in på förskolan och började leka. Jag fick alltid försöka ropa tillbaka honom för att i alla fall få en liten kram för min egen del. Ja det fanns gången han var ledsen, men de var inte så många.
När jag kom ut från förskolan och satte mig i bilen grät jag alltid en skvätt. Det gjorde så ont att behöva klippa banden så fort från sitt barn. Att se honom redan så självständig. Det var ju jag som skulle ta hand om honom, inte någon annan.

Med Emylinda är det just nu en kamp för oss båda varje gång jag ska lämna henne. Hon gråter, skriker och klamrar sig med all sin kraft fast vid mig. Varje bråkdel av mig känner att detta är så jobbigt, jag vill absolut inte lämna henne och får verkligen stålsätta mig från att inte rusa i väg med mina barn och åka hem igen.
Istället försöker jag se så lugn ut som möjligt medan personalen får bryta loss henne från mig så att jag kan säga hejdå till henne och storebror och åka i väg till jobbet. Att vända Emylinda ryggen och gå där i från medan jag hör henne i panik skrika efter mig gör så ont. Den moderliga instinkten skriker hela tiden åt mig att vända om och gå tillbaka för att trösta mitt barn.
Som du kanske kan gissa dig till så sitter jag även nu och gråter i bilen efter denna jobbiga "lämna på förskolan" situation.

Det spelar lixom egentligen ingen roll hur själva situationen är, jag kommer aldrig att tycka om den. Mina barn är mina och Robins och ska vara med oss. Hur fina än förskolepersonalen må vara (och på vår förskola har vi väldigt underbar personal) kan de aldrig tillfullo ersätta den trygghet barnens föräldrar ger. Så är det bara.

Jag hoppas för båda mina barns skull att det ska börja gå bättre med att lämnas på förskolan, men hur det än kommer att gå så måste jag ställa mig den frågan;
Ska jag någonsin lära mig att känna att det känns skönt att lämna mina barn på förskolan?