Påverka sina barn?

För ett bra tag sedan hörde jag en intervju på radion som spelades in på den stora bokmässan i Göteborg. Intervjun gjordes med en kvinna som jag inte kommer i håg namnet på, jag kommer heller inte i håg allt från intervjun. Men några saker av det hon berättade har lixom fastnat i mina tankar sedan dess. Hon delade med sig av sina upplevelser från sin barndom och uppväxt i en kristen frikyrkoförsamling.
Hon kände sig väldigt påtvingad att tro det samma som dem, det fanns ingen annan sanning än det de sa. Känslan bland de hon umgicks med var att de var lite bättre än de andra som inte gick i kyrkan. Hon önskade att någon, någon gång hade sagt att hon faktiskt inte behövde tro på Gud, att hon hade ett eget val.

Jag tycker just detta är så svårt. Hur mycket, eller lite, ska jag påverka mina egna barn med min tro?

Jag älskar den pingstförsamlingen jag tillhör. Den är för mig en enda stor familj. En skara full av människor med sina fel och brister liksom andra. Jag är privilegierad att växa upp med att ha många vänner i alla åldrar tack vare min församling. Jag skulle önska att fler hade den mötesplatsen där många generationer samlas och umgås tillsammans.
Våra barn följer självklart med mig och Robin till våra gudstjänster, för dem har kyrkan blivit en plats där de känner sig hemma. Det är ju självklart att jag önskar att de kommer att tro på samma Gud som jag, men jag kommer aldrig att tvinga dem och älskar dem lika mycket ifall de väljer att inte tro.

Jag får den känslan av att i Sverige idag är nästan allt som har med religion att göra något som man håller för sig själv och inte talar så mycket om eller vill höra så mycket om. "Stå du för ditt så håller jag mig till mitt." Det finns inget som är den "rätta sanningen" utan bara det känns rätt för dig så är det rätt.
Kanske är det så vi idag ser på tro och religiositet, eller så är det är bara så som jag uppfattar det.

Det är väl självklart att i fall man tror på något som man känner är sanningen så vill man ju föra det vidare till sina barn. Det vore ju nästan konstigt annars. Min son tar det (just nu) som en självklarhet att Gud finns, det är för honom inget komplicerat eller konstigt. Det kommer att komma en dag då han börjar ifrågasätta, undra och tvivla. Vilket jag tycker är bra. Den dagen måste jag ta ett steg åt sidan och låta honom få finna sin egen väg, göra sitt eget val.

Usch vad svårt det här var att skriva om. Det blir bara en enda kaos i hjärnan då jag försöker reda ut i mig själv vad jag verkligen tycker om det här. Det är svårt att få ner det på papper.
Är det manipulativt att berätta för sina barn redan som små om Gud?

Jag kanske skulle lägga till att kvinnan som blev intervjuad inte är troende idag. Det gör mig så ledsen att det är så många som har fått den känslan i en församling de tillhört eller besökt att "kom hit och bli som vi". Det är många som känner att de inte platsar i kyrkan för att de kan aldrig bli som dem. Oj det är ett så stort ämne så jag tar nog upp det i ett annat blogginlägg.