Livets skörhet

 Vilken vecka. Jag har nått åldern 31, två små underbara flickor har fått möta denna värld, sommaren är här och Sveriges nationaldag är firad.

Jag har en känsla av att jag bara springer runt och jagar min egen svans. Jag jagar och jagar utan att nå något mål. Det kan vara världsliga ting som att hemmet fallerar, trots att jag försöker allt jag kan att hålla det fint. Försöker hinna med att göra allt som ska hinnas med att göra och samtidigt njuta av allt det vackra. Det finns SÅ många saker att göra som jag egentligen borde ha gjort klart för flera veckor sedan...

Så händer det saker som gör att jag blir mer påmind av att livets skörhet. En märklig känsla att sitta med en gammal döende människas hand i sin och samtidigt tänka på det lilla, lilla hjärtat som just börjat att slå. Ett gammalt hjärta som tappert kämpar med att slå sina sista slag och ett litet som slår sina första.

Jag vill njuta av livet, vårda det, hylla det. Jag är så förälskad i denna årstid. Den gröna naturen, fåglarnas sång, värmen, Norrlands ljusa nätter, de ljumma vindarna, blommor, barnens lek i naturen.
Vi lever som att vi tror att vi är odödliga. Tillåter du dig att stanna upp, upptäcker du också att livet faktiskt snabbt kan slitas ifrån dig. Livet är ingen självklarhet, det är en gåva. Får du klart för dig att den gåvan kan tas dig ifrån kanske du också börjar uppskatta och vårda gåvan mer.

Jag vill inte leva som att varje dag vore den sista, men jag vill känna livet just nu.