Jag står vid din säng. Du sover. Jag ser på dig. Att någon kan vara så vacker är för mig svårt att ta in. Jag lutar mig fram och luktar på ditt hår. Pussar på din panna. Det finns ingen som luktar precis som du. En lukt jag aldrig vill vara utan.
Tänk om man kunde stoppa tiden. Stoppa tiden så att du alltid skulle vara min. Min så att jag kan skydda dig och ta hand om dig alltid. Min, så att det alltid är mig du söker dig till då du gjort dig illa och vill ha tröst.
Att börja släppa taget om dig är för mig så svårt. Att låta dig vandra ut i världen, möta medgång och motgång och lära dig livets hårda skola sliter i mitt mammahjärta. Det är, för mig, så mycket tryggare att känna att du lever under mina vingar. Att du aldrig skulle behöva komma nära all den smuts och orättvisa som ligger där och fräter under ytan i hela vår värld.
Jag funderar ibland hur det skulle vara att istället vara ett djur, ett ensamlevande djur. Att som björnhonan få en till tre björnungar i en kull, dia dem i tre till nio månader. Leva tillsammans med dem i två år. För att sedan släppa taget om dem, låta dem helt ta hand om sig själva. Eller som älghonan, stöta i från sig sin kalv då det är dags för henne att få en ny..
Tänk om det skulle vara så lätt?
(Nu har jag ju förvisso aldrig intervjuat en älg eller björn och tagit del av deras innersta tankar. Om ett djur har tankar, vilket jag inte heller har någon vetskap om.)
Tröttheten tar vid och jag försöker samla mina tankar. Måste slita blicken i från dig och gå till min egen säng.
Det går inte att du alltid lever under mina vingar. Varken du eller jag skulle må bra av att jag alltid skulle finnas vid din sida.
Just nu är du min lilla kille, just nu är det mig du söker dig till. Jag gläds över den förmånen att faktiskt få ha dig till låns ett par år av ditt liv.
Det går inte att blunda för vad framtiden har att ge, ej heller att stoppa den. Vad ger det egentligen att nu ligga och gruva sig för den? Kommer det att göra framtiden lättare?
Knappast.
Men det är för mig, som för så många andra, så svårt att låta bli. Särskilt då det handlar om det käraste man har, sitt eget lilla barn.
...och ändå är det det mest naturliga som finns, att släppa taget. Som tur är så är vi ju varken älg eller björn så vi har lite mer tid på oss och får ta det i små steg. Lite nu och lite då. Och kärleken den behöver vi aldrig släppa. Den är lika stor fast barnen är stora och utflugna.Hur de har det och hur de mår, deras glädje, sorg, medgång och motgång får man dela. Tryggheten är att deras liv, från det de är små, vilar i händer som är mycket större och kärleksfullare än mina.
SvaraRaderaKommentarer från fb;
SvaraRaderaMari; Vackert skrivet Petra Som mamma släpper man aldrig taget riktigt det blir bara på ett annat sätt man finns där i glädje o sorg
Malin; Men så otroligt vackert du skrivit... Börjar nästan gråta, snart är Herman 6 månader och jag har börjat gruva mig för att han snart blir vuxen njut av nuet... Lev nu!! Om de varit mina egna ord hade jag skrivit ner dom och gett pojken de i 30 års present!! kram på din fina Petra och lycka till nu när ni snart är 5
Madelen; Så vackert
Pia; <3
Åsa; <3
Hanna; Så fint skrivet! Jag håller verkligen med dig, det sliter i mammahjärtat...
Sofia; Väldigt fint skrivet!
Fred; Jag tror att ingen älskar sitt barn mer än vad en mamma som älskar sitt / sina barn
Anna; Tårar
Susanne; De är så sant, fint skrivet. Kram