En onsdag med dessa två. En febrig, kjolgalen 3 åring och en apelsinmunnad 5 åring. De kan vara så otroligt söta och så väldigt griniga om vart annat. Vissa dagar leker och leker de utan nästan ett enda bråk. Andra dagar är det bara tjiv och tjafs hela, hela tiden. Det är väl så de ska vara med små barn.
Jag tycker att det är häftigt att se dessa två tillsammans, för trots att de ofta kan vara så galet leds på varandra så har de ändå hela tiden så en sådan kärlek till varandra. Syskonkärlek helt enkelt.
Själv hittar jag mig lite nu och då med att ta upp, klämma lite på för att sedan vika ihop och lägga tillbaka dessa små bebisplagg om och om igen. Det är nog lite en bearbetning på vad som ska komma. Att våran bebis ska få bli klädd i dessa små plagg. Att hon eller han faktiskt ska finnas i vår vardag, i vårt liv.
Jag ser fortfarande inte fram emot förlossningen och behöver tänka mycket och peppa mig själv på att den kommer att vara en helt unik förlossning, en fantastisk upplevelse.
Efter att jag födde vår son har jag bara glada känslominnen kvar. Självklart gjorde det helt galet ont, men det fantastiska i allt övervägde. När lillen lades på min mage, var vi ett på en sekund.
Lillans förlossning var något helt annat. Den sista centimetern tog över två timmar och när hon äntligen "kom ut" var jag bara så lättad över att det var över och hade det svårt att ta till mig denna lilla tös som jag mesta bara sammankopplade med smärta.
Jag minns bara förlossningen som en enda stor smärtupplevelse och känner en stor sorg över att inte direkt kunnat ta till mig min underbart fina lilla tjej.
Tänk att två förlossningar från en och samma kvinna kan te sig så olika.
Har ni några bra knep på att få de positiva minnena att överväga? Att hittad de där tricken för att peppa sig själv innan och under förlossningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar