Tacksam över livet

Jag och minstlillan har stått hela förmiddagen i köket och skalat, hackat, kärnat ur, kokat och vaggat äpplen. Eller det var väl jag som gjorde det den största delen av tiden, Minstlillan plockade fram och dukade upp till picknick för henne och dockan Nanny mitt på köksgolvet och hjälpte mig stundtals lite nu och då. Men jag måste säga att hon var riktigt vass på att mosa äpplen i vaggan. Hej vad det gick undan. Själv fick jag skära och koka äppelbitarna mjuka i vatten, medan hon stod för "vaggandet".

 Vilken tid det tar att sylta och safta. Trivsamt på sitt sätt, men vi kände båda två för att göra något annat under eftermiddagen än att vara hemma. Efter att vi skjutsat storasyskonen till Miniorerna tog vi en liten tripp till sjön där vi i somras åt vår pannkakalunch. Vägen dit är bland det vackraste vägar man kan gå. Nu på hösten var den extra fin med sprakande bladverk hängandes över vägen och sjön till höger om en.

Vi sparkade på och plockade vackra blad.

 Så vackert alltså.

Några av de fina bladen la raddade vi upp efter varandra. 

Kollade på allt som finns där nere på marken. Fina löv, fula svampar och dessa två vackra giftiga röda.

Tittade upp och kände oss små.

För att ta sig till den allmänna badplatsen så får man köra över en gård. En jättefin men nedgången gård. Det ser inte ut som att någon bor där, inte nu i alla fall. Jag tycker att huset är så vackert och kolla in vilket läge den står på. Tänk att få bo såhär!

Funderade mycket kring vad detta kan vara för något? Du kanske vet?

Sånt här vackert som får hela mig att rysa.

En vacker fjäril satt alldeles stilla på en plats i det torra gräset. 

Minstlillan ville att vi skulle vandra den fina vägen fram och det gjorde vi en liten stund.

Tills det var dax att köra hem för att hämta upp storbarnen. Vi hoppade in i bilen och körde i väg. Såå galet mycket vackert det finns att se på vår landsbygd. Sprakande vackert. Mellan åkrarna i en skogsdunge hoppade plötsligt en stor älg fram på vägen och jag fick tvärnita.
Pulsen gick upp till max.
Om vi kommit en sekund tidigare hade vi kört rakt in i älgen.

Nu gick ju allt bra. Jag hann stanna. Älgen springa över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi kunde köra vidare och hämta upp storbarnen. Men så vansinnigt fort allt kan gå. Från att i stillsamhet vandrat runt i den vackra hösten och plockat fina blad, till att kunna ha fått en älg rakt in igenom bilrutan.
När vi kommit hem gick barnen in och jag stod kvar ute en stund och plockade en liten blombukett av de blommor som finns kvar i mina blomlådor efter sommaren. Pillade på deras fina lena blad och kände mig plötsligt ännu mer tacksam över livet.