En dag som en kall, dimmig åker

Vissa dagar är precis som ett suddigt kort på en kall, hård och dimmig åker.

Så har min dag känts idag. Usch jag har varit så less och viljelös till allt. Jag har så mycket jag skulle vilja göra, fortsätta renoveringen på sonens rum till exempel, men idag har jag inte gjort någonting förutom att gått omkring och tyckt synd om mig själv.
Vilket förövrigt är helt lönlöst då man har barn. De tycks tro att hela världen cirkulerar runt dem och har ingen förståelse för min självömkan.
När Robin kom hem tog jag på mig mina ytterkläder och flydde ut i den regniga, kalla naturen för att få en stund ensam med mina tankar.

I skrivande stund sitter jag mest och småskrattar åt mig själv. Varför i hela fridens dagar har jag så lätt att dras åt det tungsinta hållet?

Jag kan i alla fall förtälja att dagen med barnen slutade så mysigt den bara kan göra. Vi gjorde fruktsallad och satt oss i soffan och tittade tillsammans på bollibompa medan vi åt av den.
Jag är så lycklig för att jag har mina små, vill inte på något sätt leva utan dem. MEN ibland behöver man få några minuter till sig själv. Att för en stund få ägna sig åt endast sina egna tankar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det behöver då i alla fall jag.